Efter Bob Dylans icke-litterära poptexter har 2017 års pristagare Kazou Ishiguro verkliga kvaliteter. Så även om han är en bästsäljande författare är det mindre av populism i årets litteraturpris.
Vissa har velat se årets litteraturpristagare som en fortsättning på förra årets populism, men det är en för ytlig analys. En författare kan inte avfärdas, för att dennes böcker har goda försäljningssiffror. Den som läser Kazuo Ishiguro skall se, att det finns verkliga kvalitéer där, och att många tänkbara alternativ hade varit värre.
Förra året möttes tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur av chockerade reaktioner. Ingen hade väl kunnat tro, att popsångaren Robert Zimmerman, alias Bob Dylan, skulle kunna få ett sådant pris. Jag gjorde mig efter prisets tillkännagivande mödan, att faktiskt läsa vad som stod i pristagarens texter, och fann ingenting annat än konventionella, banala poptexter. De var bortom litteraturkritik, de var icke-litteratur. Det kändes som ett angrepp på läsandet som sådant, som att litteraturens främsta väktare värderade underhållningsmusik framför litteratur.
Valet av årets pristagare, Kazuo Ishiguro, kunde tolkas på ett liknande sätt. Att utse en bestseller-författare, som inte minst nått stort genomslag genom flera filmatiserade verk, kunde förstås som ett utslag av samma slags populism. Analysen är dock för enkel, om den inte ytterligare kvalificeras. Det finns många betydande författare genom historien som nått stora upplagor (liksom det finns exempel på motsatsen). ”The proof of the pudding is the eating”, kunde man säga på det språk som är gemensamt för de senaste årens pristagare.
Vad kan man då säga om Kazuo Ishiguro och hans författarskap? Ishiguro är som namnet antyder, trots att svenska medier påstår annorlunda, japan. Han är född 1954 i Japan av japanska föräldrar. Han flyttade till England vid 5 års ålder, då hans fader fick ett uppdrag av ett oceanografiskt institut. Att det inte skulle bli mer än ett tillfälligt hem, kunde de inte veta, vilket torde ha förstärkt upplevelsen av att vara japan.
Japan var också närvarande i hans debutroman, A Pale View of Hills (1982, sv. titel ”Berg i fjärran”). Den skildrar en japanska boende i England, som under tragiska omständigheter ser tillbaka på sitt liv i Japan. Dessa minnen ger samtidigt en bild av, hur Japan förändrats under efterkrigstiden. Man kan skönja ett vemod över ett Japan som undflytt honom, och också över ett Japan som förlorar sin identitet och blir alltmer likt Västerlandet. Det är ett anmärkningsvärt förstlingsverk, som visar en utvecklad litterär mognad och hantverksskicklighet, men det är inte hans litterära höjdpunkt.
Intressantare är hans tredje roman The Remains of the Day (1989, ”Återstoden av dagen”), där han orienterar sig mot sitt nya hemland. Han skildrar här mellankrigstidens brittiska herrgårdsmiljöer, en miljö som var för honom främmande. Vad kom inspirationen ifrån? Jag anar förebilder hos tidigare engelska författare som E.M. Forster, L.P. Hartley och Evelyn Waugh. En viss distans skapades dock genom att skildringen utgår från tjänstepersonalens perspektiv, ett grepp som fungerar mycket väl. Det blir till en fin romantisk betraktelse över en flydd tid. Det får gälla för en inte alls obetydlig roman.
I den senare produktionen har Never Let Me Go (2005) fått särskild uppmärksamhet. Den beskriver ett samtida, men något förändrat England, ett slags alternativt universum, som har drag av science-fiction och framtidsdystopi. I detta samhälle klonas vissa människor fram, bara för att fungera som organdonatorer, deras egna drömmar och framtidsvisioner är oväsentliga – dessa personer är bara ett redskap för någonting annat. Om än inte på samma litterära höjd som The Remains of the Day är det en drabbande skildring som behandlar viktiga existentiella och samhällsfilosofiska frågor.
Övriga, här onämnda böcker av författaren har inte sagt mig så mycket. Mästerverket är och förblir The Remains of the Day. Berättigar denna roman ett Nobelpris? Förvisso finns det samtida författare som för mig är mer angelägna, djupare och viktigare. Jag kunde, för att ta några exempel, nämna Peter Handke, Claudio Magris och Martin Mosebach. Men, att som Ishiguro skriva en roman på en sådan höjd som Remains of the Day, och några klart läsvärda romaner, är dock bättre än många alternativa förslag.
Därför finns det ingen större anledning att klaga. Årets pristagare är en återhämtning från förra året och en alls inte oäven författare. Det kunde ha varit mycket värre.