”Våra eliter fattar fortfarande inte”, skriver konservative kolumnisten David Brooks i New York Times. För att den individuella friheten ska fungera krävs en nationell sammanhållning, skriver han i en uppmärksammad artikel i veckan.
Inom psykologin har en anknytningsteori utvecklats som förklarar hur människor formas av sina tidiga relationer och skapar verktyg för hur man lever sitt liv. Denna anknytningsteori kan översättas till politiken, menar David Brooks, eftersom den tydliggör skillnaden mellan relationerna som formar dig och det du sedan gör som den du blivit.
För att medborgarna ska kunna vara fria och trygga i ett samhälle, behöver de formas av gemensamma institutioner som är knutna till det vi inte har kunnat välja, det vill säga vår familj, hemstad, etniska grupp, religion, nation och gener, skriver Brooks.
Liberalismen kan inte skapa fria människor som fungerar i tryggt och demokratiskt samhälle, av den enkla anledningen att enbart liberalism ger egoism och jag-centrerad världsbild. Vänsterliberalism skapar krav på rättigheter för den egna gruppen, men inga skyldigheter gentemot – eller ens förståelse för – andra människor i samhället. Och högerliberalism saknar rent allmänt känslor för solidaritet.
Liberalismen, både till höger och vänster, utgår ifrån att om samhället bara ger individuell frihet kommer individerna att bry sig om sina grannar, stå för civiliserade konversationer med varandra och forma opinioner efter att tagit del av fakta och bevis. Men om samhället har undergrävt familjen, tron, samhällsgemenskapen och varje känsla för nationell sammanhållning, var ska i så fall det nödvändiga sociala, emotionella och moraliska formandet av individerna komma ifrån?
Frihet utan gemenskapskänslor skapa egoism. Frihet utan samhörighet med omgivande samhälle resulterar i alienation, främlingskap och likgiltighet mot andra människor i samhället. Frihet utan en nationell berättelse leder till misstro, polarisering och permanenta politiska krig.
Och allt detta är vad vi ser i västvärlden idag, menar Brooks.
Folk kan stå ut med mycket om de har en trygg bas, men om denna förankring i gemenskapen försvinner blir motståndskraften svag. Om vi berövar människorna den trygghet som förankring, igenkänning och traditionella rötter ger, kommer många att söka alternativ. Det kan handla om att ansluta sig till identitetspolitiska grupper som ser övriga samhället som sina fiender. Så uppstår klansamhällen, där man bryr sig om de få som ingår i klanen, men avskyr övriga människor i samhället.
Som kritiker av Donald Trump ser Brooks den amerikanske presidenten som uttryck för hur alienation utnyttjas för att bygga rivaliserande klaner. Jag menar däremot att Trump är ett svar på vänsterliberalernas identitetspolitik, som av Barack Obama lyftes till presidentpolitik. Och som Hillary Clinton fortsatte genom att tydligt och öppet hylla svarta, kvinnor och hbtq-personer medan hon dömde ut landsbygdens folk som ”bedrövliga” (deplorable).
Vad ska de grupper av medborgare som föraktas av president Obama och presidentkandidat Hillary göra, om inte också sluta sig samman till en klan och rösta på en kandidat som tar avstånd från identitetspolitikens hyckleri?
I Sverige ser vi splittringen på främst två punkter. 1) Etablissemangens kosmopolitiska utopi om de öppna gränserna, som de själva aldrig drabbas av men som det arbetande folket får bära kostnaderna för. Etablissemangen berömmer varandra för att vara goda, medan svenska pensionärer halkar efter och blir utan sjukvård. 2) Etablissemangen som gärna flyger till Bryssel, bor på lyxhotell, åker limousine med poliseskort, låtsas vara viktiga och koketterar med andra i de politiska etablissemangen i EU, medan man rynkar på näsan åt sin egen befolkning där hemma i tråkiga Sverige.
Den kosmopolitiska utopismen river sönder Sverige som en nationell gemenskap, för att skapa krig mellan ”antirasister” och dem som vill slå vakt om sammanhållande aspekter typ språk, kultur, traditioner och historia. De som mest fördömer ”vi-mot-dom”-retorik är de vars hela tänkande bygger på att göra skillnad på folk och folk.
Brooks har dock en viktig poäng när han påpekar att liberaler vill skapa något liberalismen inte kan åstadkomma, utan som liberalismen snarare river sönder. Sammanhållning och gemenskaper byggs inte genom principer om absolut individualism eller nihilistisk syn på kulturer. Liberalism kan bara förverkligas i ett samhälle vars grund består av starka konservativa värderingar.
För att ett folk ska kunna anknyta till liberal frihet – konstruktivt istället för destruktivt – krävs först att folket är tryggt och förankrat i sin egen kultur.
Brooks hoppas att de raserade gemenskaperna i de västerländska samhällen som nu slits sönder, ska kunna återuppstå. För att det ska kunna ske måste en pånyttfödelse ske som har förståelse för vad som utgör våra samhällens rötter.
Så är det. Gemenskap, förankring, sammanhållning, respekt för den egna kulturen kommer först. På den grund av trygghet som dessa rötter skapar kan vi som människor sedan göra egna personliga val, och där vi saknar behov av att skapa polarisering, hat och förakt mot människorna i vår omgivningen.
*
Läs Brooks kolumn i New York Times: Our Elites Still Don’t Get It.