I sina hemländer brukar just sunniaraber arbeta för monokultur, ej sällan med våldsamma metoder. Det är alltså lite ironiskt att de anses representera multikultur i Sverige. Det vi har förvärvat borde inte kallas multikultur utan istället multivärderingar.

”Multikultur” är ett av de mest laddade orden det politiska samtalet. Ordet borde ha haft en positiv klang. Har man förståelse för språk, litteratur, historia och konst är man kultiverad. Har man samtidigt flera länders perspektiv är man multikultiverad, jag ser bara fördelar med detta.

Tyvärr har multikultur blivit liktydigt med ett totalt misslyckat politiskt projekt, ”multikulturalism”, som så vitt jag kan se inte har särskilt mycket med kultur att göra över huvud taget. Jag har besökt invandrartäta förorter i ett antal svenska städer och kultur är bland det sista jag förknippar med dessa områden, möjligen bortsett från graffiti, källarmoskéer och kebabsyltor.

Självklart har vi genom migrationen fått avsevärt fler arabisktalande sunnimuslimer. Jag vill inte dra alla över en kam, men i sina hemländer brukar just sunniaraber arbeta för monokultur, ej sällan med våldsamma metoder. Det är alltså lite ironiskt att de anses representera multikultur i Sverige.

Och om migranterna har dålig utbildning och svaga utbildningstraditioner, vilket ofta (men självklart inte alltid) är fallet, så är de knappt ens bärare av sin egen kultur, ännu mindre mångkultur.

Det nya Sverige, som jag ser ta form omkring oss, förknippar jag med urban rotlöshet och vilsenhet, både hos den inhemska och den tillflyttade befolkningen. Jag ser ungdomar som lämnat sina föräldrars hemland bakom sig men ännu inte stigit in den svenska gemenskapen – i kombination med vänsterns sörja av postmodernt kunskapsförakt, ekofeminism och könsfientlig normkritik. Det är snarast antikultur, som går under den falska beteckningen multikultur.

Det vi har förvärvat, tyvärr, är istället multivärderingar. Ett samhälle med någorlunda enhetliga nordiska värderingar har istället blivit parallellsamhällen med alternativa värderingar, vilket är ett stort problem. Samhället bygger på att det finns gemensamma nämnare rörande vad som är rätt och fel, något som olyckligtvis håller på att lösas upp.

Denna utveckling går, paradoxalt nog, hand i hand med en strävan efter likriktning vad gäller offentliga åsikter. Är man inte bekännande ”antirasist” och ”feminist” tenderar man att exkluderas från ett antal forum. Samtidigt polisanmäls ljudböcker och gamla TV-program censureras. Betraktat som enskilda händelser kan det se banalt ut, men det går inte att ta miste på åt vilket håll aktivismen och klåfingrigheten drar.

Dessutom utnyttjar makthavarna kulturella institutioner för politiska syften. Därmed urholkas också uppdraget att vårda det nationella arvet. Detta innebär att det så kallade integrationsprojektet är dömt att misslyckas, eftersom det snart inte finns något enhetligt samhälle kvar att integreras i.

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Citatet tillskrivs Fredrik Reinfeldt och är från 2006, men dess innebörd har omsorgsfullt upphöjts till politiskt korrekt dogm. Det genuint svenska anses suspekt och ska förnekas, spädas ut eller helt enkelt falla i glömska. Man säger det inte alltid uttryckligen, men det är politikens innebörd.

Nordiska länder har definitivt sina egna kulturer och utmärker sig dessutom genom stark sammanhållning och social tillit. Detta har bidragit till starka nationalstater, vilket i sin tur banat väg för ekonomisk och social utveckling. Och talar vi om påverkan utifrån så handlar det i första hand om europeiska influenser, vilket i vidare bemärkelse förstås inkluderar USA.

Det svenska, det nordiska och det europeiska är något vi bör uppskatta, känna stolthet över och föra vidare. Multikultur, javisst, börja med det svenska arvet och arbeta vidare därifrån. Hur ska vi förstå världen om vi inte förstår oss själva?