10   +   6   =  

De som stöttat Mugabe har blundat för massmord, etniskt förtryck och rent diktatoriskt styre som störtat landet i direkt misär. Svenska socialdemokratin gav hans parti stöd så sent som 2015.

Under den gångna veckan har det visat sig att Robert Mugabes fysiska gestalt, han är 93 år gammal, var mer seglivad än politikern Robert Mugabe. Efter en maktkamp med vicepresidenten Emmerson Mnangagwa avsattes han av militären och tvingades i tisdags att avgå som Zimbabwes president.

Slutspelet präglades av hans impopulära ambition att lägga makten hos frun Grace Mugabe i kombination med hans egen, trots allt, vacklande hälsa. Det som fascinerar är i första hand att hans politiska livslängd blev så lång, trettiosju år som Zimbabwes ledare och dessförinnan många långa år som en av ledarna för upproret mot det vita styret i Rhodesia, det tidigare namnet på Zimbabwe.

När Mugabe tog makten 1980 blev han en internationell celebritet och populär bland socialister, inte minst bland svenska socialdemokrater. För den som blundade för myntets baksida framstod han till en början som en försonlig, statsmannalik och charmerande herre med exceptionell självkontroll.

När man idag summerar hans politiska gärning kan vi se att han är ansvarig för massmord, etniskt förtryck av Ndebele-folket, rent diktatoriskt styre och kanske framför allt extrem ekonomisk inkompetens, vilket har störtat ner hela landet i direkt misär. Och givetvis sticker det i ögonen att Mugabes 41 år yngre fru Grace samtidigt har haft en mycket extravagant livsstil och gett sig hän åt shoppingorgier utomlands och obscent påkostade fester.

Mugabes destruktiva och diktatoriska styre hamnade i öppen dager först runt millennieskiftet när han under våldsamma former ”gav bort” vita farmares land till så kallade krigsveteraner och politiska allierade. Den stora frågan är kanske varför detta inte hände redan tjugo år tidigare, men den som hade följt Zimbabwes utveckling borde inte ha blivit förvånad över Mugabes likgiltighet över vad han ställde till med. Redan på 80-talet skedde blodiga utrensningar av politiska motståndare och Mugabe hade uppvisat totalt förakt inför rättsstatliga principer, även om han en tid faktiskt lät bevara det brittisk-inspirerade rhodesiska rättssystemet.

Författaren Heidi Holland har intresserat sig för individen Mugabe och i boken Dinner with Mugabe dokumenterar hon sina intervjuer med Mugabes allierade, motståndare (exempelvis en före detta fångvaktare och rhodesisk underrättelsechef) och dessutom ett samtal med presidenten själv. Det är ett fascinerande porträtt och man förstår i viss mån att många lät sig förföras av hans balanserade framtoning, kommunikativa förmåga och skenbara försonlighet och pragmatism. Det grundläggande problemet torde ha legat i en narcissistisk läggning som med tiden slog över i maktfullkomlighet, cynism och totalt förakt för andra människor.

Den som läser mellan raderna kan föreställa sig hur Mugabe resonerade: en narcissist har en ursäkt för allt. Han ansåg troligen att han hade en informell överenskommelse med den vita minoriteten. De fick behålla sina egendomar i utbyte mot att de höll sig utanför politiken. När vita farmare sedan öppet visade sitt stöd för den demokratiska oppositionen (MDC, Movement för Democratic Change) ansåg han att deras egendomar var lovligt byte. Passande nog behövde han just då ge krigsveteranerna något, i och med att den zimbabwiska korruptionen hade förskingrat deras medel. Resultatet blev förödande med ekonomisk kollaps och utbredd social misär.

Zimbabwe och Afrika behöver vända blad över en ledare, vars arv är genuint uselt. Tyvärr tillhör kuppmakarna den inre maktsfären och kan på kort sikt inte förväntas bana väg varken för yttrandefrihet eller demokrati. Att Emmerson Mnangagwa nu tar över betyder alltså inte regimskifte i sig.

Det omfattande svenska stödet till Robert Mugabe och hans politiska projekt under flera decennier framstår idag som mer än lovligt naivt. Tyvärr var det inget man ens lade bakom sig efter millennieskiftet. Exempelvis upprätthöll Olof Palme-centret visst ekonomiskt stöd till regeringspartiet i Zimbabwe så sent som 2015, långt efter att Mugabe kastat pragmatismens och försonlighetens mask.

Heidi Holland spårar början till hans moraliska nedgång till tiden i rebellrörelsen, då han drogs in i den smutsiga interna maktkampen i rebellrörelsen ZANU (Zimbabwean African National Unity) och blev dess ledare, sägs det, mer eller mindre mot sin vilja. Hur det än var med den saken, visade han aldrig någon benägenhet att lämna ifrån sig makten när han väl hade uppnått den.

Vi känner igen detta från fler sammanhang. För ledare som smutsat ner sig alltför mycket blir det extremt farligt att lämna makten ifrån sig. De vet vad de har gjort sig skyldiga till och vågar helt enkelt inget annat än att behålla direkt kontroll över polis, militär och rättsväsende.

*

Se mer Aftonbladet Debatt: I sin ansökan om biståndsmedel för 2015 anger Palmecentret att de vill utbilda bland annat företrädare för det regerande Zanu-PF i Zimbabwe.