Stefan Löfven har nu hälsat på de stats- och regeringschefer som orkar sig till Göteborg för diskussion om en ”social pelare” inom EU. Dokumentet innebär en tydlig utveckling mot att Bryssel tar över mer makt från medlemsländernas parlament.
Det som kallas ”toppmötet i Göteborg” är informellt och inga beslut fattas. Viktiga aktörer som Tysklands Angela Merkel kommer inte till mötet. Men det ligger i linje med innehållet i det dokument som ska diskuteras, den sociala pelaren. Det heter att denna pelare inte medför någon tvingande överstatlighet, men om den utveckling som beskrivs i dokumentet faktiskt fullföljs innebär det att mycket makt flyttas från riksdagen till Bryssel.
Visst är det fantastiskt, att allt som EU gör är höljt i dunkel och genomförs bakom en retorisk dimridå som går ut på att det man gör inte alls får några konsekvenser för det nationella självbestämmandet i medlemsländerna.
Redan detta hyckleri får mig att bli förbannad. Halvlögner och beslut i det fördolda utgör mer totalitär mentalitet än demokratisk.
Kritiken mot den sociala pelaren har dessutom varit stark. Bara det att SVT:s reporter på plats utanför EU-toppmötet rapporterar att franske presidenten Macrons medarbetare ler när reportern frågar om den föreslagna sociala pelarens 20 principer. Fransmannen förstår inte varför Sverige vill ha tvingande regler på exempelvis miljö- och klimatområdet, men att socialpolitiken ska vara frivillig. Han antyder att det är dubbelmoral.
I Dagens Industri framför näringslivsorganisationer från Sverige, Danmark, Norge och Finland stark kritik mot den sociala pelaren under rubriken ”EU är inte ett land”.
De menar att kärnfrågan inom det sociala området är enkel: ”Ska EU ses som ett enda land eller som den union EU faktiskt är?”
Näringslivsorganisationerna anser att utvecklingen ”måste utgå från varje medlemslands förutsättningar, tratidioner och behov”. Man vill bevara Europas mångfald eftersom den är en konkurrensfördel. Därför vänder man sig emot att EU-kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet enas om en så kallad social pelare och dess 20 punkter.
Istället för nya pelare menar arbetsgivarna att EU bara kan vara en positiv drivkraft genom att undanröja hinder för företagsamma människor och konkurrenskraftiga företag.
Kritik mot Löfvens EU-politik framför också riksdagsledamoten Johnny Skarin (SD), som hos SVT-Opinion skriver under rubriken ”Den sociala pelaren är ett hot mot demokratin”. Han konstaterar att EU-kommissionens förslag innebär att enhetliga arbetsvillkor och social trygghet via dekret och påtryckningar kommer att etableras i alla 27 medlemsstater.
”Fokus påstås ligga på att säkerställa goda arbetsvillkor i tider när arbetsmarknaden på grund av digitalisering och globalisering snabbt förändras … Men i underlaget tar EU även upp sakpolitiska frågeområden som till exempel barnbidrag, pensioner, a-kassa, utbildning och hälso- och sjukvård”, skriver Skarin.
Om EU implementerar den föreslagna sociala pelaren fullt ut, ”vilket statsminister Stefan Löfvén på direkt fråga från mig i riksdagens kammare inte lovar att det inte kommer att ske inom en tioårsperiod, så kommer Sverige således på sikt förlora självbestämmandet rörande så grundläggande saker som arbetsvillkor, minimilöner, barnbidrag, föräldraledighet, pensioner, sjukvård och andra liknande socialpolitiska sakområden.”
Därmed skulle utvecklingen av EU mot en superstat fortsätta. Det är fel väg. Varje land ska ha rätt att bestämma över sin egen socialpolitik. Det är fel att försöka dra några enhetliga slutsatser om vilka sociala lösningar som är bäst för Europas välfärdsstater.
Förslaget till social pelare inskränker dessutom inte enbart den nationell bestämmanderätt i sociala frågor – det är, tillsammans med bankunionen, även ett tydligt steg mot en enhetlig ekonomisk och monetär union och därmed avveckling av medlemsländerna som suveräna stater. All makt hamnar i Bryssel. Riksdagen blir som ett kommunfullmäktige, underordnat byråkraterna i Bryssel som inte kan avsättas.
Det är uppenbart att Bryssel inte lärt sig något av Brexit. Arrogansen och oviljan mot mångfaldens Europa är fortsatt stark. Risken är stor att man hinner gå långt i denna riktning, innan folkliga motståndet finner vägar att bryta upp projektet och återskapa demokrati och folkens rätt att avsätta makthavarna och välja oppositionen.