Arbetarrörelsen hade en gång i tiden arbetarnas bildning och arbetarbarnens kunskaper som prioriterade mål. Idag har man gått vilse och fokuserar på elevers identitet och hur de ska kvoteras. Det snarare minskar jämlikheten än ökar den.
I tisdags ordnade LO och två lärarförbund en stor konferens i Norra Latin på temat ”Likvärdig skola”. De tre organisationerna vill lansera en ”likvärdighetsagendan” som går ut på att avskaffa dagens system för elevernas fria skolval, stoppa möjligheten för föräldrar att ställa sina barn i kö till friskolor, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor där 70 procent av friskoleeleverna går och avskaffa lika villkor för friskolor och kommunala skolor när det gäller beräkningen av skolpeng per elev.
IF Metall stod på 1980-tal upp för en kunskapsskola som skulle garantera att arbetarnas barn också skulle kunna göra bra ifrån sig i konkurrensen, när det blev så dags för arbetslivet.
Denna kunskapsinriktning känns långt borta nu, skriver politiske redaktören för Folkbladet Widar Andersson (S). Istället för att handla om innehållet i skolan – lärandet, kunskapsinhämtningen – läggs allt intresse på annat. På hur skolan ägs och än värre, på hur eleverna ska vara, blandas, köa, fördelas och upptagningsområdesindelas.
– Fixeringen vid sådant som elevkårens sammansättning är extrem. Visste jag inte bättre så skulle jag tro att [fackförbunden] tagits över av identitetsvänstern där bakgrund och hudfärg är allt och vart du ska och din kamp för kunskap är intet, skriver Andersson.
Han vänder sig mot att ordet jämlikhet ställs framför kunskapsmål, eftersom tal om jämlikhet inte uppnår någonting. Tvärtom är det så att det är först med en ”pluggskola” där eleverna tillgodogör sig kunskaper (oavsett deras bakgrund) som skapar förutsättningar för jämlikhet på vuxenlivets arbetsmarknad.
Vi som kommer från familjer där universitetsstudier är något främmande, behöver en skola som sätter kunskapsinhämtning och förkovring före allt annat. Det är bara genom höjd kunskapsnivå som klassresor kan starta.
Men istället ägnar sig arbetarrörelsen, tillsammans med den akademiska borgerligheten, nu åt att hålla nere arbetarbarnen i okunnighet och tar av dem möjligheterna att lyckas i livet genom att ägna all energi åt kvotering, feminism, rasifiering och jämlikhet som bara fungerar på teoretiska seminarier, men inte betyder ett piss ute i verkliga livet.
Utbildningspolitiken i Sverige är konkursfärdig. Skolorna härjas av bråk och stök eftersom vuxenvärlden dragit sig tillbaka. Disciplin är ett förbjudet ord. Studiero är ett okänt begrepp. Tjafs om vem som är värsta offret för osynliga strukturer i samhället tar energi och tid från det skolan borde vara till för: lärande, faktainhämtning, förkovring. Därmed omintetgörs elevernas möjlighet att lyckas på arbetsmarknaden. Därmed försvinner chanserna till jämlikhet ut genom fönstret.
I en debattartikel (DI, 14/11) skriver Internationella Engelska skolans grundare och huvudägare Barbara och Hans Bergström att vägen till en bra skola för alla går via en bestämd brytning med flumskolan: ”Ordning och arbetsro i klassrummet, skärpning av ämneskraven, stärkt roll för den kunnige läraren, tydligt ledarskap i skolan, klart deklarerade normer för vanor och beteenden för livet, inklusive vanan av målinriktat arbete.”
Det är hög tid att vi får makthavare över svenska skolan som kan kasta ut identitetspolitiska flummet och upprätta respekten för kunskap och kraven på studiero i skolan. Varför? Därför att det är enda vägen till ett jämlikt samhälle och utveckling för alla elever – oavsett bakgrund.