Råfeministerna har legat lågt under #MeToo-kampanjen eftersom det inom kulturvänstern finns en tradition av alkohol, droger och lättsinne (en protest mot borgerligheten). Promiskuitet, gränslöshet och omoral slätas över bakom det politiskt korrekta språket om ”värdegrund”.
Den exploderande MeToo-kampanjen har onekligen satt fingret på något stötande i vårt samhälle. Vad som förbryllar en luttrad man är att förvåningen är så stor hos politiker. Eller är den endast spelad?
Som vanligt reagerar politiker snarare än agerar. Att chefer inom inte minst media- och kultursektorn, men även inom politik, myndigheter och privat sektor, tvår sina händer är endast ett uttryck för deras svaghet, för att inte säga feghet. Det är ofta själva uppväxta i den sjaskiga miljö som är spelplats för just det vi talar om; förnedring och utnyttjande av kvinnor, oftast i underordnad ställning.
Redan i Ruts bok i Gamla testamentet kan vi läsa om hur den välbesuttna bonden Boas lät moabitiskan Rut plocka säd på hans åkrar. En barmhärtighetsgärning, men där han uttryckligen uppmanar Rut att hålla sig till kvinnorna på fältet och där han känner sig manad att beordra sina män att inte röra Rut som var ung och vacker.
Människan har i grunden inte förändrats på, säg, 10.000 år. Slutsatsen är att män är predatorer som rovgirigt ger sig på kvinnor så snart en möjlighet uppstår. Många år av ”civilisation” och ”upplysning” har naturligtvis lett till att många män lärt sig tygla sina maktbegär och sin sexuella drift.
De djupt liggande rovdjursinstinkterna finns dock kvar strax under ytan och inte minst under påverkan av alkohol, kokain och andra droger spricker lätt den tunna fernissan och händer kramar bröst, kön trycks mot kroppar, händer sticks ned innanför byx- eller kjollinningen. I värsta fall leder en kränkning till en fullbordad våldtäkt.
Den som tror att kränkningar av kvinnofriden kan stävjas med genus- och jämlikhetssnack; ”alla människors lika värde”, ”mänskliga rättigheter” eller ”värdegrund” är naiv. Om männens djuriska drifter inte radikalt förändrats på tusentals år är det förmätet tro att ”tillsägelser” och ”uppläxning” skulle lösa problemet. Det räcker inte att kulturminister Alice Bah Kuhnke samlar teaterchefer och uttrycker bestörtning. Det viktigare är nog för henne, liksom för andra politiker, att visa engagemang, visserligen under galgen men ändå. Då krävs helt enkelt som man säger ”andra bullar”.
Inledningsvis blev jag förvånad över att inte råfeministerna exploaterade avslöjandet – eller snarare offentliggörandet – av alla dessa kränkningar som män utsätter kvinnor för. Man kunde tro att MeToo-kampanjen skulle bli ett sylvasst svärd med vilket feministerna skulle klyva mannen på mitten. Så har det såvitt jag kan bedöma inte blivit och man frågar sig då, varför?
Om vi håller oss till kultursektorn och media inklusive public service så är ju en majoritet av de som arbetar här ”vänster” och de flesta kvinnorna uttalade feminister. Männen anpassar sig på ytan till det politiskt korrekta språket och spelar sina roller som jämlika godhets- och jämlikhetsapostlar. I annat fall riskerar de sina jobb, om de inte är ”stjärnor” förstås.
Och kvinnorna då, d.v.s. ”offren”? Inte minst inom kulturvänstern finns en tradition av lättsinne (en protest mot borgerligheten), alkohol och droger. Bekanta till mig har berättat att de i sin ungdom var med i extremradikala vänsterorganisationer, men senare har kommit på bättre tankar. Flera motiverade sitt engagemang med att ”det blev mycket knulla”. Inom den politiska sektorn är ju Gudrun Schyman ett framstående exempel. Men det hela slätas över; alkoholen förklarar allt och det är endast synd om de som låter drickandet förmörka omdömet. De behöver vård och inte en spark i ändan!
Vad som är slående är att många av de händelser eller berättelser som publicerats inom ramen för #MeToo är lastgamla och man frågar sig varför allt detta spyr ut som en lavaström just nu? De mest vanliga förklaringarna är rädsla att bli av med jobbet eller helt ruinera karriären. Det är mänskligt, då vi alla känner till att människan ofta ser till pengar, karriär och ära framför integritet och stolthet. Men det finns enligt min mening ett inslag av ”medberoende” i hela denna historia.
En ytterligare iakttagelse: i många av de fall där den drabbade informerat de högsta cheferna, har ”ärendena” behandlats styvmoderligt och ofta helt enkelt fått rinna ut i sanden. Varför? Av delvis samma skäl som gäller för de som inte ”kommit ut” förrän MeToo-kampanjen exploderade. Av rädsla för att ”förlora intäkter” om det rör sig om förgripare som är populära hos allmänheten (tv, radio, teater, film) och därmed intäktsgenererande tittarhöjande. Eller också på grund av rädsla att själva dras in i ”kletet” på allvar.
Jag tror att det endast finns ett sätt att stävja problemet med tafsandet och de mer allvarligare övergreppen. Man måste finna en väg, som om den inte följs drabbar själva verksamheten rent ekonomiskt och/eller förtroendemässigt.
Inför ett slags ”kravmärkning” som vi har inom livsmedelsbranschen; ”biodynamiskt odlat”, ”ekologiskt” eller ”grönt” får bli något á la ”Don´t touch me” eller liknande. De företag/arbetsgivare som ansluter sig frivilligt kan använda dekalen i sin egen marknadsföring eller beskrivning av verksamheten.
Den interna innebörden bör vara att den som drabbas av kränkningar skriftligen anmäler händelsen till ledningen och samtidigt skickar anmälan till en helt extern part, t.ex. en etisk nämnd. Som en del i att ansluta sig till ”Don´t touch me” åtager sig företagsledningen att utreda anmälda fall och skriva en rapport som även skall tillställas den externa nämnden. Nämnden skall verka för att påstådda incidenter behandlas seriöst och skyndsamt och medverka till att lämpliga åtgärder vidtas mot förövaren. De företag som inte ansluter sig riskerar att ifrågasättas och gå miste om såväl rykte som intäkter.
Inom den privata sektorn finns det inget som biter så bra som att det finns risk att förlora kunder, trovärdighet och därmed pengar! Inom kultursektorn är det väl främst trovärdigheten och den allmänna opinionens dom som står på spel.
När detta nu är sagt finns det skäl varna för att kampanjer av det här slaget, MeToo alltså, lätt kan utvecklas till ren hysteri. Jag minns för sisådär 20-25 år sedan när pseudopsykologer, att jämföra med dagens genushäxor, piskade upp en stämning där mer eller mindre varenda pappa misstänkliggjordes för incest. Missnöjda mödrar släpade med sina barn till dessa psykologer som i de flesta fall kom fram till att barnet hade utsatts för incest. Man ställde ledande frågor till små barn som blev förvirrade. Barn fick rita bilder under instruktioner av psykologen osv. Mödrar använde denna ryslighet som en hämnd på sina män.
Vi måste samtidigt som kränkningar och övergrepp beivras, och det snabbt, värna om objektivitet och de grundläggande rättsprinciperna. En balansgång, som mycket annat här i livet.