1   +   6   =  

I 1700-talsdrapering häcklas en rad samtidsfenomen. Kjell Espmark har med Resan till Thule givit oss en hejdlös satir över det nuvarande politiskt-korrekta Sverige.

Kjell Espmark är en författare jag länge funnit intressant att följda. I sina bästa stunder tillhör han vår samtids förnämsta lyriker. Vid sidan av lyriken, och för den delen litteraturhistorisk forskning (som är hans borgerliga yrke), har han skrivit en större mängd idéromaner. Produktiviteten har inte avtagit med tiden, även om hans publikationer alltmer negligeras av exempelvis Augustprisjuryn, som verkar föredra invandrare och yngre kvinnor.

Espmark har detta år utkommit med två böcker, den första var diktsamlingen Skapelsen, som tidigare recenserats i Samtiden. Skapelsen hade flera förtjänster, men en del litet tråkiga och förutsägbara bekännelser till den politiska korrektheten. Resan till Thule (Norstedts 2017) har en helt annan utgångspunkt.

Boken liknar vissa av hans tidigare historiska idéromaner. Den skildrar en upptäcktsresande encyklopedist på 1700-talet som möter ett kallt land i norr vid namn Thule. Thule var det antika namnet på den skandinaviska halvön och är självfallet en lätt karikerad version av det nuvarande Sverige. Inspiration kommer också från den böhmiske prästen Daniel Strejks reseberättelse från Island på 1600-talet.

Det är märkliga ting resenären skall se på sin resa. De högresta nordmännen visar sig enögda som cykloper, en kritisk metafor tidigare använd av Karl-Ove Knausgård. Det visar sig senare, att det andra, skelande ögat används, för att söka samförstånd med andra. Han finner sig inkvarterad hos en kyrkoherde som inte tror på Gud, och ledsagas av en nordisk fylgia, Birgit, en av de få som kan franska i detta karga land. Det sista förhållandet är kanske något som mer erinrar om vår tid än tiden som romanen utspelar sig i.

Annat som erinrar om vår tid är att landet tycks sakna historia. Själva ordet ”historia” har till och med en suspekt klang härstädes. Också Gud är Thuleborna främmande. Det innebär inte att de inte är religiösa. Tvärtom har de en mycket stark tro, en tro som de vill utbreda i hela världen, då de uppfattar sig som en moralisk stormakt, vars lärdomar andra länder inte kan vara förutan. Deras största exportprodukt är följdriktigt samvete.

Interiörer gives från många samhällssektorer. I skolan är uppfostran rent rousseauansk, läraren är på sin höjd en vägvisare, och skolan syftar till det fria utvecklandet av elevernas egen potential. Vid universitet lär man relationell fysik, en fysik som strävar efter jämställda relationer emellan könen. På tidningshusen doppar man sina nyheter i två vattendrag, för att göra svart till vitt, och vitt till svart. I politiken tycker de två partierna samma sak, men ägnar sig ändå åt ständig smutskastning av varandra. Allting domineras av Åsikten, den enda accepterade åsikten som ingen får avvika från. Av naturliga skäl dröjer en skildring av det här slaget länge vid åsiktsförtrycket, konsensuskulturen och den politiskt-korrekta hegemonin.

Det är roligt och skickligt gjort. Espmark syftar inte till någon historiskt trovärdig skildring, utan blandar utan hämningar historisk pastisch och medvetna anakronismer. Det slår i alla möjliga riktningar, också den franska kulturen får en släng av sleven, då huvudpersonens erotomani och ytliga snobberi också blir föremål för gyckel.

Sammanfattningsvis en underhållande och angelägen satir över det politiskt-korrekta svenska etablissemanget. En vara, som trots denna ideologis uppenbara absurditet, är alltför sällsynt.