Under året har det funnits anledning att ihågkomma ett antal historiskt viktiga tilldragelser. Det är 500 år sedan Luther utmanade katolska kyrkan, 100 år sedan Lenin tog makten samt Balfour-deklarationen som sådde fröet till Israels bilande.

Inte minst har 2017 blivit märkesåret som handlat om Martin Luthers 95 teser uppspikade på Slottskyrkans port i Wittenberg. Nu var det nog inte så att Luthers teser spikades upp vare sig här eller där utan att han brevledes, till utvalda personer, kommunicerade sin kritik av den katolska kyrkan, främst då den grovt anstötliga avlatshandeln där man lurade vanligt folk att ”köpa” syndernas förlåtelse för såväl sig själva som för redan hädangångna.

Resultatet av Luthers agerande blev dock att vi fick det som kallas reformationen, en ny kyrka, den protestantiska eller lutherska, som var mer avskalad och folklig och som även Sverige anammade. Den katolska kyrkan var förmögen och vår kung Gustav Vasa var inte sen att röva de katolska klostren. Härifrån fick han mark, värdeföremål och byggnadsmaterial och grundlade på så vis sin egen ansenliga privata förmögenhet. Även kyrkorna drabbades av hans kleptomani.

Ett annat ”jubileum”, visserligen endast 100 år, är den ryska revolutionen. Tsarväldets fall och bolsjevikernas maktövertagande fick minst sagt stora konsekvenser. Karl Marx teorier skulle nu prövas i praktiken även om terror, folkmord och tyranni väl inte var en del av Marx och Friedrich Engels politiska teorier. Dessutom inriktade sig Marx på de framväxande industrisamhällena som grundades på kapitalistiska och marknadsekonomiska principer.

Ryssland var vid den här tidpunkten ett utpräglat agrarland men icke desto mindre såg Lenin och Stalin ”kapitalistiska” utsugare även hos småbönder som råkade äga några kor och hästar eller en kvarn. Dessa så kallade kulaker hängdes saklöst till varnagel för den merendels illitterata landsbygdsbefolkningen. Vår egen kommunistledare, C.H. Hermansson, var dock inte sämre än att han i samband med Stalins död 1953 hyllade vederbörande som ett universalgeni och den ultimata uttolkaren av marxismen.

Hermansson yttrade att; ”Stalin är en av alla epokers mest geniale vetenskapsman”. Panegyriken kände inga gränser! Vi vet alla hur det slutade; Det ryska folket fick lida i drygt 70 år.

Ett annat 100-årsjubileum, som det inte talats om även om det har bäring på dagens situation i Mellanöstern, är den så kallade Balfour-deklarationen 1917. Här såddes fröet till den judiska staten, Israel.

En stor del av Mellanöstern ingick i det osmanska riket med säte i Konstantinopel, dagens Istanbul i Turkiet. Den osmanske sultanen Selim erövrade Palestina från mamluckerna 1517, se där ytterligare ett 500-års jubileum. Osmanerna eller ”turkarna” erövrade 1453 kristendomens östra fäste, Konstantinopel, och växte till ett mäktigt muslimskt välde. Efter ungefär 400 år framstod dock förfallet i klar dager och riket kallades inte för inte ”Europas sjuke man”.

Turkarna ställde sig på Tysklands och Österrikes sida i det första världskriget och kom så att tillhöra förlorarna. Som en följd av krigsutfallet delades en stor del av Mellanöstern upp och där inte minst kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike, vinnarmakterna, tog för sig.

Judarna har förföljts och trakasserats sedan urminnes tider och under 1800-talets pogromer mot judar i Europa växte den sionistiska rörelsen fram. Den vilade på en religiös tradition men var i praktiken en politisk, nationalistisk, rörelse. Judarna kunde hänvisa till Guds bibliska löften till Abraham, Isak och Jacob angående det Förlovade landet.

Moses ledde långt senare sitt förtryckta folk från Egypten till landet som sades flöda av mjölk och honung. Någon gång under perioden 1400-1200 f.Kr. intog så hebréerna det land vi nu kallar Israel. Således en mer än 3000-årig anknytning till det land som nu heter Israel!

Den första sionistiska världskongressen hölls 1878 under ledning av Theodor Herzl. Han skrev boken Judestaten 1896 där han hävdade att det var önskvärt att bilda en judisk stat. I Östeuropa rådde en djupt rotad antisemitism med pogromer i bland annat Ryssland och Polen och många östeuropeiska judar tog sin tillflykt till Palestina.

1917 intogs Jerusalem av allierade trupper under den brittiske generalen Allenby. Den intellektuelle aristokraten Arthur Balfour utsågs till utrikesminister i Lloyd Georges krigskabinett 1916. 1917 uttalade sig den brittiska regeringen att man såg positivt på bildandet av en judisk stat. Ett palestinskt NF-mandat bildades 1922 under brittisk ledning. Här ingick även landområdet öster om Jordanfloden och som kallades Transjordanien. Britterna tillsatte här Abdullah I som kung av Jordanien och hit tilläts ingen judisk inflyttning. I området väster om Jordanfloden (sedermera ”Västbanken”) ökade spänningarna mellan judar och araber.

1947 lämnade britterna sitt uppdrag samtidigt som FN föreslog en delning av Palestinamandatet i en judisk och en arabisk stat. Området öster om Jordanfloden ingick inte då det tillhörde den nybildade staten Jordanien. Judarna accepterade FN:s förslag medan araberna i Palestina och de omgivande arabstaterna sade nej och araberna startade ett inbördeskrig som Israel vann på alla fronter.

Den 14 maj 1948 i Tel Aviv utropades staten Israel av David Ben Gurion, ledaren för det israeliska arbetarpartiet Mapai. Självklart hade Förintelsen under Hitlerväldet gjort de judiska ledarna allt mer beslutsamma i ansträngningarna att bilda en judisk stat. Emellertid, redan på 1920-talet hade judarna börjat bygga upp ”skuggstat” med institutioner, försvar, kolchoser, industrier och politiska partier enligt europeisk modell.

Den 15 maj 1948, dagen efter utropandet av Israel som självständig stat, angreps Israel av samtliga arabiska grannstater och det s.k. Frihetskriget bröt ut. Kriget pågick in i 1949 och Israel gick segrande ur även denna konflikt. Följden blev att Israel utvidgade sitt territorium med 40 procent. När kriget var slut annekterade dock Jordanien de östra delarna av det som ursprungligen var den tänkta arabiska staten i Palestina och som skulle kallas Västbanken. Denna annektering var naturligtvis inte rättsenlig och godkändes märkligt nog endast av Storbritannien!

I maj 1967 begärde Egypten att FN-styrkorna skulle lämna landet varefter Egypten med Nasser i spetsen blockerade Aqabaviken för all israelisk sjöfart med följd bland annat att Israel inte via havet kunde nå den viktiga hamnstaden Eilat längst inne i viken. Nasser talade om revansch för det arabiska nederlaget i kriget 1948-1949. Egypten, Syrien, Jordanien och Irak bildade en militärallians och Israel inringades åter av fientliga styrkor vars mål var att fullständigt krossa den judiska staten. Redan stängningen av Aqabaviken såg Israel som en krigsförklaring och i juni anföll Israels flygvapen och armé de fientliga staterna.

På bara sex dagar hade Israel segrat på alla fronter. Israel ockuperade de syriska Golanhöjderna i norr och så även den av Jordanien annekterade Västbanken, Gazaremsan samt Sinaiöknen. Detta för att skapa skydd mot de fientliga arabstaterna.

Den snabba och förödmjukande förlusten var en katastrof för de inblandade arabstaterna och då inte minst Egypten som nu sökte stöd från det kommunistiska Sovjetunionen. Följden blev att USA blev Israels allierade och vän.

Det har nu gått 70 år sedan FN föreslog en ”tvåstatslösning” och lite grovt kan man säga att status quo råder. Den svenska regeringen talar fortfarande om en tvåstatslösning, en lösning som araberna försköt 1948.

Och så talar man papegojamässigt om ”1967 års gränser”, d.v.s. före sexdagarskriget. Den som läser ovanstående kanske förstår att Israel inte är beredda att lämna ifrån sig Västbanken som intogs från Jordanien som rättsvidrigt hade annekterat området efter Frihetskriget. Jordanien har sedan länge avsagt sig alla territoriella anspråk på Västbanken.

Min tro är att de flesta svenska toppolitiker inte har ovanstående historia helt klar för sig. Man upprepar som ett mantra; ”en tvåstatslösning” och ”1967 års gränser”, d.v.s. att Israel skulle avhända sig kontrollen över Västbanken. Man visar i stort sett ingen förståelse för israelerna som levt under ett högst påtagligt existentiellt hot sedan statens bildande. I stället stöttar man den korrupta palestinska regimen som tillsammans med sina arabiska vänner fortfarande helst ser att Israel utplånas!

Det skall till ett mirakel för att lösa denna tidlösa konflikt och som vi vet är mirakler sällsynta. Dock, bildandet av staten Israel var ett slags mirakel. Ett annat är att Israel under alla år av attacker, krig och terror lyckats bevara sin demokrati. Alla araber i Israel åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter förutom att ingå i den israeliska krigsmakten, inte förvånande med tanke på historien. Kvinnor och män har lika rättigheter till skillnad från arabstaternas kvinnoförtryck.

Sverige borde av rena anständighetsskäl lägga om sin politik och stötta Israel. Det handlar tyvärr om ideologisk ”bias” av socialistiskt och socialliberalt snitt. Allt som USA stöder skall Sverige gå emot. Att vi sjunkit så lågt att vår socialistiska och feministiska utrikesminister närmast är persona non grata i Israel är stor synd och skam!