Vänsterns självdestruktiva inställning måste i grunden avfärdas som nervöst kollektivt självhat, ty annars är kampen för humanism och anständighet dömd att misslyckas – det är Guillou som torgför en ”svart sagovärld”.

Det är ingen överdrift att kalla Jan Guillou en framstående skribent, men han är också en produkt av en vänster på villovägar. Han är en av deras röster i Aftonbladet och den 29 oktober ropar han högt och inleder detta västerns primalskrik i rubriken ”Högern och medierna har anpassat sig till SD:s svarta sagovärld”.

Tidigare har jag påpekat och mina läsare har säkert själva noterat, att vänstern – de självutnämnda ”humanisterna och internationalisterna” – oavsett om de politiskt och ideologiskt är socialister eller liberaler, länge dominerat opinionsbildningen och har tagit sig monopol (ensamrätt) på den goda moralen, medan deras motståndare/fiender alltid utpekas som antingen onda eller ”aningslösa”.

Att tackla detta problem blev i Sverigedemokraternas tidiga historia något av det allra svåraste, främst därför att vänstern (detta taget i vid bemärkelse) styrde våra opinionsmedia och inte släppte fram andra än en ”tokhöger” som alltid gjort och gör bort sig.

Det är i denna anda Guillou verkar. Han saknar ett medielandskap som enligt hans synsätt och värderingar funderade väl där opposition mot migrationspolitiken, om den över huvud taget ska släppas fram, ska svartmålas. Det är ju bekvämare att förtala dem genom att bara vräka ur sig påståenden om dem.

Hos Guillou möter man vänsterns allmänmoralism. I otaliga reportage ger han uttryck för en tydlig avsky för hårdhet och brutalitet i vår tid bland de vita mitt i Europa och USA. Han talar alltså inte om brutala diktaturregimer i u-länderna som bidrar till flytten norrut, utan om demokratiska/västeuropeiska länder (t.ex. Sverige, med socialistisk regering och ett utvecklat välfärdssamhälle).

I sin onyanserade artikel angriper han Ivar Arpi, en av Svenska Dagbladets ledarskribenter, för att fiska i grumligt vatten. Guillou agerar moraliserande pratmakare när han vill undergräva Arpis kritik i sak av tiggeriet i Sverige genom att försöka kompromettera honom som person. Enligt Guillou är det synbarligen en skam och vanära för Sverige att det finns kritik mot att folk från andra EU-länder tigger i våra städer. Menar han på fullt allvar att Sverige har ett ansvar för alla tillbakasatta och förtryckta i världen?

Med sitt angrepp vill Guillou visa att Arpi är brutal och hårt. Men påpekandet är ju så bottenlöst oerfaret och naivt, ty alla vet ju att de minoriteterna från framför allt Rumänien och Bulgarien av tradition tigger (och även stjäl) även i sina hemländer. Det är heller ingen hemlighet att tiggeriet är organiserat, att de som ligger bakom vet att det gör bättre effekt, om man skickar ut kvinnor och funktionshindrade att tigga och härtill låter dem gå trasigt klädda.

Det är tydligt att Guillou menar att demokratin hotas när vissa ledarskribenter väljer att skriva kritiskt om migration. Men vilken demokrati är hotad? För vänstern har det alltid varit vad de kallar högerdiktaturer som skapas om deras åsikter inte dominerar. Att nazismen besegrades för 70 år sedan, och sedan Franco-diktaturen i Spanien, fascismen i Portugal och att militärjuntan i Grekland för att ersättas med demokratiska regimer, spelar igen roll. Hur kan vänstern på fullt allvar mena att kritik mot migrationspolitiken måste leda till politisk diktatur?

För Guillou sker endast hoppfulla tecken i migrationsfrågan när de färgade miljarderna, invandrarna tar över och kräver upprättelse av Europas ursprungsbefolkningar och krossar deras påstådda privilegier. Denna så typiskt självdestruktiva vänsterattityd, både hos socialistiska och liberala internationalister, är sannerligen skrämmande (författaren Göran Palm gav uttryck åt samma tanke i sin bok ”En orättvis betraktelse” i slutet av 1960-talet), både intellektuellt och moraliskt.

Vänsterextremisterna blundar för att det är de europeiska folken som infört begrepp som humanitet och någorlunda anständiga regimer, medan många av de utomeuropeiska folken, mest känt till stambarbari. Vänstern tycks dessutom se fram emot att hela vår västerländska (europeiska) kultur och civilisation skall gå under.

Denna självdestruktiva inställning måste i grunden avfärdas som nervöst kollektivt självhat, som steril kulturmasochism. Det är viktigt att vara observant på detta, ty annars är kampen från början dömd att misslyckas – det är Guillou som torgför en ”svart sagovärld”.