I Ekots lördagsintervju förklarade Jan Björklund sin och Liberalernas hållning i regeringsfrågan. Men hans förslag håller inte ihop logiskt, och innebörden är framför allt att Moderaterna och Ulf Kristersson istället för ledande regeringsparti får spela andrafiol, där istället Löfven blir statsminister och Jimmie Åkesson oppositionsledare.
I dagens lördagsintervju i radion pressas Jan Björklund (L) på frågan om han inte kan ge ett tydligt besked i regeringsfrågan inför riksdagsvalet i september.
– Vi har ett gemensamt besked, och det är att om Alliansen blir större än de rödgröna, då regerar vi. Det är ett långt mycket mer gemensamt besked än de rödgröna har. Sjöstedt vill ha mer, men får inte. Löfven vill hellre regera med delar av Alliansen, än med nuvarande regeringen, säger han.
I de fall allianspartierna inte blir större än de rödgröna finns tre alternativ, enligt Björklund. Att fortsätta med decemberöverenskommelsen, vilket Björklund anser var ett misstag eftersom Vänsterpartiet fått stort inflytande. Eller så gäller det att ”jobba med Sverigedemokraterna”, vilket Björklund inte är beredd att göra.
– Om man utesluter de här ytterlighetspartierna, V och SD, ja då återstår bara att man måste samverka över blockgränsen, summerar Björklund.
Det finns två problem med detta svar. Först: det är inte logiskt. Även om Alliansen skulle bli större än de rödgröna, betyder inte det att man får egen majoritet i riksdagen. Man måste få åtminstone passivt stöd av andra partier för att såväl vinna statsministeromröstning och få igenom sin statsbudget. Om Björklund inte vill ”jobba med” Sverigedemokraterna får han inte igenom någon budget, även om Alliansen är större än de rödgröna.
För det andra innebär ett blocköverskridande samarbete, som med Björklunds resonemang är garanterat (eftersom inget block kommer få egen majoritet), förvandlas Moderaterna från ledande parti i ett regeringsblock till andrafiol efter Socialdemokraterna som i egenskap av sin storlek kommer att kräva statsministerposten i en blocköverskridande regering.
Om Björklunds önskeregering bildas, förlorar Moderaterna också den nuvarande rollen man har som ledande oppositionsparti. Den rollen går då till Jimmie Åkesson. Svensk politik skulle med detta resonemang, efter valet 2018, stå mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson.
Mellan ett rödgrönblått alternativ som vill öppna gränserna och som präglas av kosmopolitisk utopism, och ett Sverigedemokratiskt block som vill sätta medborgarskapet främst och återupprätta samhällskontraktet där politiken tjänar den egna befolkningen i första hand.
Moderaterna har i Jan Björklunds värld reducerats till en lydig trupp meniga soldater som inte har någon ledarroll i svensk politik.
Är det någon som på allvar tror att Moderaterna frivilligt tänker avstå från sin roll som ett ledande, statsbärande parti i svensk politik?
Turerna kring regeringsbildning har för länge sedan passerat löjets gräns. Men ju mer frågan ältas, desto galnare framstår dem som tror att de kan diktera för andra hur de ska agera. Särskilt vansinnigt blir det att höra politiker, som vädjar om väljarnas förtroende, samtidigt hävda att de tänker fortsätta att avstå från att bilda regering därför att folket röstat fel.
Sveriges riksdag har sedan 2014 en kraftig icke-socialistisk majoritet på 56 procent, medan de rödgröna bara har drygt 40 procent. Ändå har Björklund låtit den socialistiska minoriteten styra landet. Vilken vettig väljare kan rösta på någon som agerar så, och tänker fortsätta göra det även efter nästa val?