Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

När Wachtmeister framhöll att ”flyktingarna skall genast sättas i arbete, få lån, inte flyktingbidrag” och att ”flyktingförläggningarna skall bort”, så banade han vägen för en mer realistisk migrationspolitik.

Ian Wachtmeister (1932-2017) hade sina rötter i Södermanland och han blev tidigt en av de högsta cheferna för SSAB i Oxelösund där jag växte upp. Första gången jag stötte på namnet Wachtmeister var när min far nämnde honom vid matbordet ett stenkast från SSAB:s portar. Jag minns inte vad som dryftades, men jag kommer ihåg namnet.

Det skulle dröja länge innan Wachtmeister kom att betyda något mer för mig. Men i början av 1990-talet mitt under medieturbulensen kring oss I bandet Ultima Thule och hans intåg på den politiska scenen, skulle våra vägar mötas på riktigt. Jag skriver inte denna minnesruna för att i första hand tacka honom för att han och Bert Karlsson var de enda inom politiken (utöver det ännu lilla Sverigedemokraterna) som faktiskt förstod vad Ultima Thule var, ett rockband med patriotisk anda, utan för att erinra om hans politiska gärning.

Den som tycker att svårt kriminella invandrare skall utvisas (till hemlandet eller till det land varifrån han eller hon kom), ska komma ihåg att Ian Wachtmeisters Ny Demokrati var först med att i offentligheten med större spridning hävda detta. Att Folkpartiets ledare Bengt Westerberg stämplade honom som ”rasist” (eller som ”vägröjare för rasism”) måste läggas till Wachtmeisters meritlista, hans pluskonto.

Enligt den ordning som gällde då, och faktiskt gäller i viss utsträckning även idag, skall en utlänning som begått brott i sitt hemland inte straffas för detta i Sverige, och omvänt skall en utlänning som begår brott i Sverige straffas i Sverige enligt svensk lag och i vissa svåra fall först därefter utvisas från Sverige. Om en utlänning anhåller om asyl i Sverige och i annat land begått ett svårare brott och är efterlyst av Interpol, så är Sverige skyldig att utvisa honom eller henne, fast med ett undantag: om brottet har begåtts i hemlandet eller i ett annat land där han (eller hon) riskerar att bestraffas med döden (dödsstraff förekommer i så gott som alla länder utanför Europa), så kan vederbörande – ”av humanitära skäl” – ej utvisas utan erhåller asyl i Sverige, om han eller hon erhåller om detta, oavsett om vederbörandes skäl för politisk förföljelse i hemlandet är tillräckligt starka eller ej.

Detta innebär att personer som begått svåra förbrytelser – mord, rånmord, kidnappning, bankrån under väpnade hot etc – kan finna en legitime¬rad fristad i Sverige, bara de kan ta sig hit och klaga över att de är politiskt förföljda i hemlandet.

Den som likt Wachtmeisters protesterade mot detta förfarande – att Sverige blir en skyddad plats för svåra utländska förbrytare – och yrkade på att detta skall upphöra stämplades alltså som ”rasist” enligt Bengt Westerberg och ledande massmedier. Detta visar klart att begreppet ”rasist” här inte alls har att göra med rasteorier utan används som ett hat- och skrämselord för att komma åt och nedtysta också de politiska meningsmotståndare som allvarligt oroar sig för import av utländska storförbrytare som bidrar till att upplösa det svenska rättssamhället och kostar samhället (svenska skattebetalare) mycket stora summor jämte många mänskliga tragedier.

Det besinningslösa hatet mot vad man godtyckligt kallade ”rasism” och ”rasister/främlingshatare”, där Wachtmeister ingick, ledde sålunda Bengt Westerberg och hans många opinionsstarka meningsfränder rakt in i en fälla – som de ofta nog aldrig varit medvetna om förrän kanske nu: nämligen att aktivt motarbeta de krafter som ville efter förmåga hejda de allmänt samhällsupplösande krafterna. Det var inte Bengt Westerberg och hans anhängare som visade samhällsansvar utan Ian Wachtmeister och den tidens Sverigedemokrater som han fördömde och förföljde.

Och inget av våra vid denna tid etablerade partier (utom Ny Demokrati och Sverigedemokraterna, som vid denna tid inte räknades som ”etablerade”) och inga av våra ledande massmedier påtalade det uppenbara faktum att det finns ett samband mellan den ökande brottsligheten – liksom tillgången på knark och skjutvapen – och den alltför stora importen av brottsliga och brottsbenägna invandrare.

Ian Wachtmeister var en av de första med makt som förstod det skrämmande faktum att vårt politiska etablissemang förde en invandringspolitik som de senaste decennierna varit och är samhällsfarlig och samhällsskadlig, dessutom under täckmantel av hög medmänsklig moral!

Det bör särskilt framhållas att Ian Wachtmeisters Ny Demokrati i realiteten ville ha en starkt begränsad invandring. När Wachtmeister framhöll att ”flyktingarna skall genast sättas i arbete, få lån, inte flyktingbidrag” och att ”flyktingförläggningarna skall bort”, så banade han vägen för en mer realistisk migrationspolitik.

Innebörden av detta är ju att utan flyktingförläggningar kan vi i Sverige endast ta emot ett mycket begränsat antal flyktinginvandrare. Nämligen bara de som kan anskaffa bostad, och eftersom de inte skall få några flyktingbidrag måste skaffa lån. Och lån får de endast om de har arbete, och arbete kan de i regel inte få, när arbetslöshet råder och de inte kan svenska språket, utan måste då tas om hand på privat väg, av människor som frivilligt vill ge dem bostad och sörja för deras uppehälle. Detta i regel under mycket knappa förhållanden, vilket inte gärna kan locka många människor att ta sig hit.

Sverige hade då kunnat fokusera på hjälp till självhjälp i närområdet.

Kort sagt, Ny Demokratis förslag hade inneburit att riksdagsbeslutet 1975 om ett mångkulturellt samhälle hade rivits upp, och att vi i Sverige återgått till en betydligt kärvare invandrings- och flyktingpolitik, i synnerhet som ”kriminella invandrare” regelmässigt hade utvisats!

Sverige skulle genom en sådan föreslagen politik inte längre vara en fristad för vare sig kriminella eller parasitära utlänningar som ockrar på det svenska välfärdssamhället. Men anhängarna av fortsatt globalisering tolkade detta i sedvanlig ordning som en särbehandling av utlänningar och som ”främlingsfientligt” och ”rasistiskt” eftersom vi hade speciella avtal mellan de nordiska länderna och inom EU, FN.

De etablerade partierna och massmedierna var självfallet inte dummare än att de insåg att innebörden av Ny Demokratis invandringspolitik var mycket radikalt avvikande, men just för detta älskar jag Ian Wachtmeister.

Det är svårt att hålla tillbaka ilskan när liberalerna i dagarna gör en stor sak av Bengt Westerbergs lanserade assitansersättningsreform som om de kostnaderna inte stod mot de av Westerberg orsakade och skenade migrationskostnaderna, en utgiftsökning Wachtmeister försökte hejda. Tror verkligen vänsterliberaler att kostnader står i eget majestät, att allt till alla går att driva utan allvarliga konsekvenser för vårt land svaga och sjuka?

Jag sitter vid mitt köksbord och blickar ut över den sörmländska landsbygden, ett stenkast från Ian Wachtmeisters fäderneärvda gods. Hans förfäder var framstående generaler i otaliga krig mot fiender som ville förminska Sverige. I ett av dessa krig, där en Wachtmeister hade befälet, mot Ryssland 1809 stupande en av mina förfäder som tillhörde ett regemente för Jämtland/Härjedalen. Jag bedömer alltid mina medmänniskor efter vad de gör och efter deras karaktär. Ian Wachtmeister betyder idag mer en ett namn som svischar förbi ur min fars mun – må han vila i frid i ultima Thules jord.