Kulturvärlden och de stora mediernas redaktioner befolkas av högfärdiga feminister och världsförbättrare, både kvinnor och män, som anser sig ha den moraliska plattformen att reda ut rätt och fel med oss vanliga dödliga. De har pekat finger, skränat och mobbat och kallat meningsmotståndare för rasister och sexister.
Var går egentligen sunkighetens gräns för Aftonbladets redaktion? PK-riddaren Fredrik Virtanen har medgett sitt ”tölpiga och skitstövliga” beteende, men förnekar brott. Tolv vittnesmål, som SvD har sammanställt, tyder dock på att Virtanen begick lagöverträdelser, även om preskriptionstiden har passerats.
Sedan har det rullat på, även en före detta kollega till Virtanen anklagas för våldtäkt och enligt skribenten Tommy Sundvall på Arbetaren ”börjar marken gunga” under en reporter på Aftonbladet, som skriver om brott och straff. Sundvall namnger dem båda, liksom den PK-komiker som anklagas för flera våldtäkter. En artikel i DN beskriver ”sexism och tystnadskultur under flera år” på Aftonbladets redaktion.
Det ska poängteras att det saknas fällande domar, bevisläget brukar vara besvärligt när det gäller den här typen av brottslighet. Var och en får alltså dra sina egna slutsatser, men mina tankar går till Grigorij Rasputin, en rysk predikant som stod makten mycket nära en period strax före ryska revolutionen, han mördades i december 1916. Enligt legenden var han en äcklig figur, som utnyttjade sin upphöjda status för sexuella syften. Virtanen och hans medarbetare uppvisar enligt anklagelserna samma tendens – makt över omgivningen, skenhelighet och ett gränsöverskridande sexuellt beteende.
Det ser inte mycket bättre ut i den så kallade scenvärlden. Nästan 500 svenska skådespelerskor (är det alla som finns, eller?) skriver på ett upprop i Svenska dagbladet, som larmar om en kvinnofientlig kultur med våldtäkter, trakasserier och andra övergrepp. Dessutom verkar det vara något som man liksom bara ska finna sig i, offren är ofta frilansare utan anställningstrygghet medan förövarna kan vara regissörer eller etablerade kändisar, som ingen vågar anmäla. Maktmissbruk, sexism och tystnadskultur även här.
Medie- och kulturvärlden befolkas av högfärdiga feminister och världsförbättrare, både kvinnor och män, som anser sig ha den moraliska plattformen att reda ut rätt och fel med oss vanliga dödliga. De har pekat finger, skränat och mobbat och kallat meningsmotståndare för rasister och sexister. ”En skam för Sverige” hette en föreställning med Soran Ismail (oh the irony…) från 2014, en hyckleriets bumerang som nu träffar hela kulturvärlden med full kraft.
Man hade väl på känn att lite dubbelmoral spökade i bakgrunden, jag har aldrig trott att varken journalister eller kulturfolk varit några moraliska föredömen, men jag är faktiskt förvånad över hur genomruttet det hela var. Nu är jag helt övertygad om att problem med trakasserier och allmänt dåligt uppförande finns i hela samhället, men omfattningen stämmer till eftertanke.
Nu är ju skådespeleri till sin natur ofta utmanande för den personliga integriteten, vilket inte kan sägas om arbetet på en tidningsredaktion. Därför funderar jag över mekanismen som eventuellt gör kulturvänstern värre än andra miljöer. Dras cyniska män just dit? Har kvinnorna där sämre självförtroende?
Syftet med #metoo-kampanjen i Sverige, inte minst Aftonbladet gav sig in i detta på ett tidigt stadium, torde ha varit att tugga könsmaktsteorier och vända bort fokus från den migrationsrelaterade sexualbrottsligheten, som är mycket besvärande för makthavarna. Föga anade man i vilken utsträckning det skulle slå tillbaka mot just dem, som brukar predika sin egen förträfflighet.
Frågan jag ställer mig är hur publiken reagerar. Börjar det inte bli dags att skaffa sig nya ledstjärnor nu när de gamla så uppenbart har förlorat sin lyskraft?