Den stridbare docenten i litteraturvetenskap Johan Lundberg har kommit ut med en bok om Henry James och friheten. Förutom att introducera ett glömt författarskap diskuterar han aktuella politisk-filosofiska frågor. Det blir intressant och läsvärt, trots vissa förenklingar.

Johan Lundberg var ofta synlig i den mediala offentligheten under sin tid som chefredaktör för månadsmagasinet Axess. Debattlusten har därefter mer kommit till uttryck i böcker och längre artiklar. På senare tid har han dessutom fått viss uppmärksamhet på grund av en principiellt intressant akademisk strid. Han nekades professur trots enhälligt positiva sakkunnigeutlåtanden – det fanns anledning att befara att politiska motiv hade varit avgörande. Nu är han aktuell med boken Europas skugga – Om Henry James och frihetens väsen (Timbro 2017).

Henry James (1843-1916) tillhör utan tvivel de största amerikanska författarna. Han skrev stora romaner som ofta behandlade den nya världens, amerikaners, möte med den gamla världen, Europa. De utmärkte sig av en hög stilförmåga och en sofistikerad berättarteknik som erinrade om den kommande modernismen, men som samtidigt hade tydliga rötter i 1800-talets realistiska romantradition. En intressant gränsvarelse som utan tvivel har bevarat sin relevans och kanske rent av skulle kunna vara viktig för en kommande estetisk renässans.

Lundbergs val av detta ämne skall emellertid inte betraktas som en flykt till de litteraturvetenskapliga seminarierummen eller som ett inlägg i en snävare estetisk diskussion. Hans ärende är att diskutera vissa aktuella politiska idéer som gestaltas i James romaner. Fokus ligger på James behandling av frihetens problem.

En utgångspunkt för tolkningen av James romaner är en analys av Hendrik Ibsens drama Ett dockhem, för vilken han nyttjar ett begreppspar från den politiske filosofen Isaiah Berlin, nämligen: positiv och negativ frihet. Negativ frihet är frånvaro av, särskilt statligt, tvång. Alla inser dock att man trots frånvaro av tvång inte kan sägas ha full frihet, då det finns mycket som man trots detta inte förmår att göra. Inom detta område ryms den positiva friheten.

Lundberg menar att Nora, huvudpersonen i Ibsens drama som överger sin familj, är en förespråkare av den positiva friheten. Hon utsätts egentligen inte för något tvång i familjen. Hon har autonomi, men upplever trots detta ett förtryck under normer och tradition. Ibsens frihetsideal innebär en brytning med detta. Mot detta vill han sedan ställa James som en förespråkare för frihetens verkliga, negativa mening.

Problemet med Lundbergs tolkning är att den inte stämmer överens med vad många förespråkare för positiv frihet faktiskt anser. En av dem Isaiah Berlin ofta anförde som förespråkare för denna positiva frihet är Friedrich Hegel. Hegel ansåg att kvinnans traditionella roll bäst motsvarar hennes eget innersta väsen, och att Noras positiva frihet därigenom skulle vara som störst om hon stannade kvar i familjen. Att hon överger äktenskapet, som i alla fall delvis är en juridisk och därmed statligt organiserad samlevnadsform, kan tvärtom ses som ett uttryck för negativ frihet.

Denna, som jag menar felaktiga, tolkning av Berlin gör att den redan i sin utgångspunkt är behäftad med vissa svagheter. Inom dessa gränser gör dock Lundberg intressanta och inte sällan djupsinniga tolkningar av James romaner. Motiv som behandlas är, vid sidan av frihetens väsen som utan tvivel är bokens sammanhållande element, bland annat förhållandet mellan klan och stat och mötet mellan Förenta Staterna och Europa.

Intresset utanför Henry James-entusiasternas led höjs dessutom av utflykter till litteratur och litteraturteori som anknyter till de diskuterade romanerna. Stilen tycks också ha förbättrats avsevärt under umgänget med denne litteräre gigant, och är betydligt mer angenäm än den prosa man minns från Axess-bloggens tid.

Men som påtalat, skildringen överger aldrig denna grundläggande svaghet. Svagheten hör uppenbart samman med brister i Lundbergs åskådning. Han har under många år försökt att sätta likhetstecken mellan vänsterradikalism och olika former av konservativt, nationalistiskt och reaktionärt tänkande. Bortom dessa extremer förväntas Lundbergs balanserade gammelliberalism stå. Men denna analys blundar för de himmelsvida skillnader som finns mellan den så kallade identitetsvänstern och den gamla högern, liksom de likheter Lundbergs egen åskådning har med den vänster han kritiserar. Det gör även att hans läsning av den ytterst mångfacetterade existentiella diskussion som finns i James böcker blir förenklad och inte fångar upp vidden av den komplexitet som finns där.

Hans ideologiska läsning bortser också från att Henry James romaner slutligen är litterära skapelser, och att en stor del av James genialitet beror på hur han skriver, vilka stilistiska medel och berättartekniska grepp han använder. Lundberg förefaller förakta detta slags maskinlära, och visst kan man hålla med honom om att en rent teknisk analys inte är tillräcklig, men den behövs jämte idéanalysen.

Det viktigaste med boken är kanske att den introducerar ett i Sverige mycket litet diskuterat författarskap, ett djupt existentiellt sådant, vars läsare skall bli rikligt belönade. Det är också en författare som jag personligen tror kan spela en viktig roll i den litterära förnyelsen i vår tid, en författare för dem med egna litterära ambitioner att låta sig inspireras av. Hans mellanställning mellan realism och modernism gör honom särskilt lämpad som studieobjekt för dem som tror på en utveckling enligt den nyskapande traditionalismens linjer.