Att försvara stökiga personer på bibliotek och anklaga meningsmotståndare för rasism föll platt till marken. Är det så att vänsterns politiska mobbning, då man med rasistanklagelser ”fulat ut” den som anses ha fel, slutat fungera? ”En förändring anas i luften”, skriver Paulina Neuding.
Under en längre tid har kolumnisten och nye chefredaktören för tidskriften Kvartal, Paulina Neuding, lyft frågan om oro och stök på offentliga platser, som biblioteken. I oktober valde Stockholms kulturborgarråd Roger Mogert (S) att höja temperaturen i frågan genom att ta parti för stökiga ungdomar och stämpla dem som varnat för problemen som ”främlingsfientliga”.
Mogert använde den så vanliga och framgångsrika mallen att fula ut motståndarna. För inte så länge sedan hade han haft en svans av vänsteraktivister som hade skickat runt hans anklagelser i sociala medier på ett sätt som hade varit obehagligt och svårt att värja sig mot. Men så skedde inte denna gång, skriver Neuding i Dagens Samhälle.
– Att döma av de reaktioner jag fick när jag bemötte honom begick Mogert ett misstag när han gick ut så aggressivt.
Likt en mobbare som vräker ur sig elakheter förväntade han sig medhåll och hånskratt, men han upptäckte nu att han var ensam. Istället var det Neuding som fick stöd.
– Jag har aldrig fått så många meddelanden i mitt liv, jag blir numera stoppad på stan och tackad av främlingar.
Neuding ser ett liknande fall i Studio Ett från förra veckan, då Ivar Arpi, ledarskribent i SvD, mötte Fredrik Bondestam från Sekretariatet för Genusforskning om hur genusteori får dominera universitetsstudierna. När Arpi läste upp en passage ur Bondestams egen avhandling – med kodord om sådant som vithet och strukturellt våldsutövande – hade Bondestam svårt att svara.
– För inte länge sedan skulle idéer av det slaget ha tryckts ner i halsen på oss alla som ett led i något ”värdegrundsarbete”. Nu är sådant en belastning, menar Neuding.
Skälet är, menar hon, att Aftonbladet, som varit främsta dyngspridare av personpåhopp och rasistanklagelser, skakas av #MeToo. Flera journalister, komiker och programledare som suttit på höga hästar har visat sig vara dem som allra mest saknar moral och respekt för andra, genom sexuella trakasserier och våldtäkter. Men också regeringens omsvängning i migrationsfrågan, då de ståndpunkter som förut med frenesi stämplades som främlingsfientliga plötsligt blev S-MP-politik, har givit mobbarna legitimitetsproblem.
De politiska mobbarnas självförtroende har rubbats, om det håller jag med Neuding. Men att de skulle ta sans och balans tillfånga är nog alltför optimistiskt.
Bojkotterna mot bokmässan i Göteborg tidigare i höst visar snarare att vänstern blir än mer aggressiv och extremistisk när den förlorar inflytande. Det skulle ju inte göra något om de också förlorade anseende på olika håll i det etablerade svenska samhället. Men några sådana tecken har inte jag sett. Tvärtom. Bokmässan i Göteborg kan mycket väl komma att falla till föga för vänsterextremismens krav att inskränka yttrandefriheten och porta dem som tycker fel.
Det samtal om bristen på måttfullhet i samhällsdebatten som tidningen Fokus publicerat och som Samtiden diskuterat (här och här), visar att vänsterextremister har ett mycket starkt grepp om såväl public service, de kommersiella medieföretagen som över myndigheter och kulturinstitutioner. Dessutom har Stefan Löfven och Socialdemokratin ingen egen politik att gå till val på, och då är anfall bästa försvar. Anfall i form av fula och grundlösa anklagelser.
Där Paulina Neuding dock kan komma att få rätt, är att svenska folket börjar tröttna på och genomskådar demoniseringsretoriken för vad den är: falsk och skadlig för samhällsdebatten. Här är också jag mer optimistisk. Jag tror mer på svenska folkets sunda förnuft än etablissemangens. Väljarkåren lever i verkligheten och ser vad som händer med vårt samhälle.
Det är upplagt för en historisk valrörelse som ingen annan. Istället för att stå mellan en etablissemangsvänster mot en etablissemangshöger, kan den komma att stå mellan etablissemangsutopism mot folklig realism.
En sådan valrörelse ser jag i högsta grad fram emot.