Förföljelsen av oliktänkande i Sverige

Etablissemangen fördömer människor som ”rasister” utan att ta reda på vad de står för. Det handlar om förföljelser, på samma sätt som när totalitära regimer förföljer politiskt oliktänkande som ”folkförrädare” och ”statsfiender”.

Brottsförebyggande rådet har i dagarna kommit med en undersökning som visar att förtroendevalda politiker utsetts för hot och våld i allt högre grad. Sverigedemokrater är särskilt utsatta. Varför? Migrationspolitiken har bestämts uppifrån och manipulerats och styrts uppifrån.

Det har länge funnits en opposition, eller åtminstone ett missnöje blandat med oro, bland både svenskar och väl integrerade invandrare – därom indikerade åtminstone Sverigedemokraternas framgångar. Men denna opposition har också alltid varit splittrad och många gånger alltför oartikulerad, eftersom den länge varit nedtystad i den offentliga debatten.

Sedan SD:s inträde i riksdagen har migrationspolitiken beskrivits och analyserats och samtidigt kritiskt granskats, men de ökade hoten och våldet mot politiska förtroendevalda borde leda till en större granskning av massmedias rapporteringar och kommentarer, deras skuld till vårt alltmer våldsamma och ogästvänliga samhälle.

Alla som idag kommit till insikt om att våra etablerade politiska partiers migrations politik leder till allvarliga problem för vårt land måste erinras om Sverigedemokraterna i debatt och politik i början av 1990-talet då medier livligt påhejade vänsterliberala politiker lade grunden till dagens avgrundsdjupa misstro mellan det etablerade och växande andel av folket som ger sitt stöd till SD. När den s.k. lasermannen härjade på Stockholms gator passade samtliga riksdagspartier på att skuldbelägga alla kritiker av invandringspolitiken för vad lasermannen utförde på eget bevåg.

Partiledarna manade till kamp mot vad de kallar ”rasism” och ”främlingshat” och gjorde allt för att mobilisera hela samhället i denna kamp, men de ställer sig aldrig följande frågor: Är det så säkert att de flesta av de utpekade ”rasisterna” är så onda eller okunniga och vilseförda? Kanske är deras avsikter goda, kanske är de insiktsfulla och vet mycket väl varför de framför sina annorlunda åsikter om invandringen?

Främlingsfientligheten är en sjukdom, deklarerade kristdemokraternas Alf Svensson. Men om det inte är fråga om någon ”främlingsfientlighet”, utan om en kritik av migrationspolitiken därför att den, enligt de utpekade ”främlingsfientliga”, leder till en mängd negativa konsekvenser som de kan peka på – ekonomiska, ökad brottslighet, sociala konflikter, ökad känsla av hemlöshet i det egna landet och den egna hembygden m.m. – är det då fråga om en ”sjukdom”? Kan då inte alla politiska meningsmotståndare bekämpas som sjuka?

Och vart har då demokratin tagit vägen, när politiska meningsmotståndare inte skall bemötas med fakta och argument i fria och öppna debatter utan bekämpas med ”vaccinering”?

Den gamle kommunisten Lars Werner kräver att ”rasisterna” skall bekämpas på olika sätt som ”fega brunråttor”, alltså som smittospridande skadedjur, inte som människor. Alltså, att rasisterna skall dödas, precis som brunråttor. Vad är det för moral, rättsordning och demokrati som Lars Werner och hans efterträdare Gudrun Schyman, Lars Ohly eller Jonas Sjöstedt står för?

Okunskap spelar en stor roll, säger Bengt Westerberg vid denna tid. Men vad då för okunskap? Och om vad? Kanske är många av de utpekade ”rasisterna” mycket kunniga om invandringens följder och omfattning och reagerar på just detta? Så här i efterhand kan många skriva under på detta.

Socialdemokratin tidigare ledare, Ingvar Carlsson, manar till ”politisk kamp” mot de utpekade ”rasisterna”. Denna politiska kamp skulle i sedvanlig ordning bestå i stora skattefinansierade manifestationer med allmänna fördömanden, inte i en fri och öppen debatt med dem. Det är i princip detsamma som när man i de totalitära kommuniststaterna, t.ex. i Stalins Sovjet, gick ut i ”politisk kamp” mot utpekade ”folkfiender”, ”imperialistlakejer” och ”kapitalistspioner” och andra politiskt avvikande. Är detta agerande förenligt med demokrati? Med ”socialdemokrati”?

Carl Bildts recept är att barnen skall fostras till tolerans och, att politikerna skall se till att ”invandrarna inlemmas i samhället”. Men hur går detta ihop med att invandrarna enligt deras eget beslut i 1975 års riksdag skall bibehålla sin ”egen kultur” och inte bli ”försvenskade i Sverige”? Om invandrarna inte vill inlemmas i det svenska samhället, så har de ju rätt till det enligt principen om ”valfrihet” som antogs enhälligt av den svenska riksdagen 1975. Vad kan politikerna göra åt att många invandrare föredrar att välja sin egen kultur och att ej inlemmas i det svenska samhället?

Olof Johansson, som var centerns dåvarande partiledare, talar i denna veva om ”det okränkbara människovärdet, alla människors lika rätt”. Men har då alla människor i världen samma medborgerliga rättigheter i Sverige som infödda svenskar? I så fall upphäver ju Johansson Sveriges nationella suveränitet. Vidare säger Johansson att ”rasister har förkrympta själar”. Vad vet Olof Johansson om det? Har han psykiatrisk kompetens att bedöma detta? Har han för övrigt undersökt alla ”rasisters” själsliv? Han kommer, precis som den gamle kommunisten Lars Werner, med allmänt nedsättande och ärekränkande påståenden om ”rasisterna”. Är detta trovärdigt?

Det är en beklämmande, bitvis djupt oroväckande mentalitet som präglar dessa uttalanden av partiledare, som basunerades ut på 1990-talet. Värst var, föga förvånande, kommunisten Lars Werner. Därnäst Alf Svensson och Olof Johansson. Men också Ingvar Carlsson röjer en klart aggressiv, totalitär attityd, medan Bengt Westerberg är uteslutande naiv och verklighetsfrämmande. Carl Bildt talar i allmänna ordalag om behovet av tolerans i uppfostran och att politikerna bör underlätta för invandrarna, att inlemmas i det svenska samhället, vilket låter allmänt klokt och sympatiskt – men har alltför lite att göra med verkligheten.

Alla begår de ett och samma svåra misstag: de fördömer rasism utan att definiera detta begrepp, och de fördömer människor som ”rasister” och ”de främlingsfientliga” utan att låta dem själva förklara vilka värden de står för. Och de nöjer sig inte med att fördöma de utpekade, utan uppmanar även till ”kamp” mot dem som ett slags skadedjur, ”brunråttor”, i organiserade kampanjer.

Det handlar alltså om förföljelser som innebär brott mot demokratiska värderingar och de medborgerliga fri- och rättigheterna. Agerandet liknar mer de totalitära staters förföljelse av politiskt oliktänkande som ”folkförrädare” och ”statsfiender”.

Mobbingen har fortsätt efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde. Är det någon som mot denna bakgrund är förvånad över Brottsförebyggande rådets alarmerande siffror om hot och våld mot förtroendevalda Sverigedemokrater?