Vänstereliten inom kultur och media har lyckats bli som en slags oberörbar sekt som verkar på en dynghög som stinker av omoral, egocentricitet och självuppskattning. Deras dubbelmoral är formidabel bakom fina ord om feminism och värdegrund.

Anklagelserna om sexuella trakasserier går fram som en hagelstorm. Ingenting förvånar längre.

Sexuella trakasserier av små och stora makthavare, merendels men inte uteslutande män, förkommer i alla branscher och inom alla samhällssektorer. Jag skall koncentrera mig på den vänstertiltade kultur- och mediasektorn. Störst uppmärksamhet har på sistone ägnats ”kulturprofilen” som är gift med en av ledamöterna i Svenska Akademien. Denne profil är en råkommunist som skapat sitt eget ”kulturella” forum eller ”Klubb” som uppenbarligen blivit finkulturelitens (eller ”knullturelitens” som någon vulgär lustigkurre uttryckte sig) dansbana.

Den Svenska Akademien har stöttat denne profil och hans ”klubb” ekonomiskt under lång tid. Han har även fått bidrag från flera offentliga institutioner; Statens Kulturråd, Stockholms Stad, Stockholms Läns Landsting, med flera. Han är inte endast gift med en akademiledamot, han är också nära vän med den tidigare ständige sekreteraren i Svenska Akademien och andra akademiledamöter. Ständige sekreteraren skrev panegyriskt i DN om profilen så sent som förra året där vederbörande hyllades som en ”livsstilsförebild” och unga män uppmanades att ta efter honom!

Hur denne profil dessutom begåvats med uppgiften att ”se till” Akademiens lägenheter i Stockholm och Paris är obegripligt. Det sägs att flera av övergreppen skett just i Akademiens lägenheter. Då ingenting tycks vara omöjligt i denna sörja skulle det inte förvåna, med tanke på de omständigheter som avslöjats, om profilen fungerat som en slags sutenör?

Vår mest ärevördiga kulturinstitution, Svenska Akademien, som bland annat delar ut Nobelpriset i litteratur, borde, kan man tycka, skydda sig mot korruption och samröre med tvivelaktiga personer. Redan det faktum att Akademien ger bidrag till maken till en ledamot kan ifrågasättas. Har de ärevördiga akademiledamöterna inte hört talas om jäv? Inte nog med att profilen fått ekonomiska bidrag, vår kulturminister Alice Bah Kuhnke har tillsett att han förärats Nordstjärneorden, en av de mest förnäma utmärkelser som kan föräras en person. Detta skedde efter hårda påtryckningar av en akademiledamot som i ett brev till riksmarskalken hyllade profilens bedrifter inom finkulturen som ”enastående”!

Nu påstår 18 kvinnor att de utsatts för sexuella trakasserier av denne lysande kulturpersonlighet. Det visar sig att övergreppen också omfattat akademiledamöter, deras fruar och döttrar samt personal inom Akademien. Förhållanden som knappast är ägnade att förminska profilens förbrytelser, utan ”förgyller” hans beteende med ett slags incestuöst skimmer! Benägenheten att sextrakassera kvinnor har varit vida känd sedan länge. Redan 1997 skrev Expressen om profilens oacceptabla för att inte säga rent brottsliga beteende. Den dåvarande ständige sekreteraren i Akademien uppmärksammades på mannens beteende, men teg och vidtog inga åtgärder. Inte heller de tre följande sekreterarna har agerat. Det är ingen djärv gissning att hela den svenska kultureliten har känt till detta under lång tid.

Informationen borde därför ha varit känd också för kulturministern när hon dristade sig att föreslå profilen som mottagare av Nordstjärneorden. Men nu säger alla att de ingenting sett och ingenting hört. Jo, förresten, i rättvisans namn. Den nuvarande ständige sekreteraren i Akademien, Sara Danius, tillstår att hon känt till ”mildare sexuella trakasserier, tafsningar och skamliga förslag”. Så utsökt cyniskt och patetiskt!

Det var ganska sent när jag i sällskap med min fru, för ett antal år sedan besökte mitt stamlokus Operabaren. Det var proppfullt och inga av mina kamrater syntes till. Vid ett bord satt en nu framliden akademiledamot och han var ensam. Vi frågade om vi kunde slå oss ned och det gick bra. Ledamoten var, som vanligt, dyngrak för att uttrycka sig vulgärt. Det tog inte lång tid innan min fru hade hans händer på sina lår.

Vi sa till honom att omedelbart sluta men det hjälpte föga. Det enda skälet till att jag inte reste mig och slog till honom var att han var så darrig, så jag bedömde att det fanns risk att han skulle dö. Det tog inte lång stund innan ledamoten kollapsade över bordet. Personalen på Operabaren kände väl till dennes alkoholvanor och strax kom två ambulansmän in på baren med en bår och han forslades ut med en syremask över näsa och mun.

Och så har vi de firade skådisarna som är överrepresenterade när det gäller sexuell maktutövning. Den senaste i denna kategori som anklagats är en välkänd Dramatenskådis. Flera uppsättningar där han deltager har nu ställts in, men han anser sig ”inte att ha med den saken att göra”.

För ett antal år sedan var vi på en bröllopsmiddag. Min fru placerades bredvid en annan ”folkkär” Dramatenskådis. Det tog inte lång tid innan hans händer letade sig ner till min frus lår. Hon försökte få stopp på det hela men det lyckades inte. Hon reste sig då och kom till mitt bord och förklarade situationen. Jag råkade ha den folkkäre skådisens fru mitt emot mig. Jag bad henne att se till att hennes make skyndsamt avlägsnades, då jag i annat fall själv skulle tillse att så skedde. Liksom författaren på Operabaren var skådisen ”pruttfull”. Efter en kort stund kom en liten delegation och bar ut skådisen som svårligen kunde gå för egen maskin.

Den rättrådige och grötmyndige Aftonbladet-kolumnisten och journalisten (annan än Fredrik Virtanen) har nu anklagats för att ha sexuellt trakasserat Katarina Janouch som är författare, journalist och samhällsdebattör. Hon är stark och är väl ideologiskt så skild från kolumnisten som det är möjligt. Hon stammar ju från ett land som upplevt kommunismens helvete. Janouch kallar kolumnisten en ”maktmissbrukande mansgris”. När kolumnisten närmanden avvisats, hånar han henne som en ”SD-fotsolat”. Att de sexuella trakasserierna – tafs, hand på knät, slick i örat – dessutom enligt uppgift har skett i sammanhang där kolumnistens fru varit med gör det hela extra kletigt och omanligt.

Kolumnisten är en skrymtare och lögnare. Det har han visat i många sammanhang. Jag har själv en personlig upplevelse av hans lättsinniga inställning till sanningen då han var på vippen att vådaskjuta en person under en jakt. Men den historien får jag berätta en annan gång.

Sammanfattningsvis måste man konstatera att vänstereliten inom kultur och media har lyckats bli som en slags oberörbar sekt.

Deras dubbelmoral är formidabel.

Deras medlemmar predikar sina mantran om; värdegrund, allas lika värde, jämlikhet, feminism, med mera. Men i praktiken visar det sig att de lever och verkar i en dynghög som stinker av omoral, egocentricitet och självuppskattning. Hos våra humanistiska ”snillen” i Akademien – kulturens patricier – är den moraliska fernissan så tunn att ett litet rasp med nageln öppnar ett vardrypande och illaluktande sår.

*

Olof Hedengren har i sitt manus önskat gå rakt på sak och namngivit alla omnämnda personer, men som Samtidens ansvarige utgivare har jag beslutat att inte ange namn som inte allmänt publicerats i tidningar och andra medier med ansvarig utgivare. Detta eftersom Samtiden då riskerar att stämmas av de utpekade och prickas för avsteg från de pressetiska reglerna. Den som vill identifiera personerna, kan ganska enkelt finna dem genom sökningar i sociala medier.
/ Dick Erixon