Därför är medborgarskap och sammanhållning så centralt

Sverige är inte som andra länder. Vi har vår egen historia, våra egna traditioner och seder, som resulterat i ett knippe värderingar som håller oss samman och skapar förutsättningar för trygghet, demokrati och välstånd. Om detta måste vi slå vakt.

Ordet nationalism har en starkt negativ laddning i efterkrigstidens Europa. Men orsaken är att ordet användes felaktigt för att beskriva 1900-talets första hälft. Det var inte nationalistisk yra som rådde bland de styrande makthavarna bakom första och andra världskriget, utan imperialistiska drömmar. Sådan expansion kunde naturligtvis bygga på nationell chauvinism i ett land, men expansionen skulle ju gå ut över nationalismen i de länder som ockuperades. Det finns alltså ingen respekt för nationell kultur och tradition hos den som vill expandera sitt eget rike. Sådana imperialistiska idéer är alltså i grunden antinationalistiska.

Det är sorgligt att nationalism fått denna felaktiga definition. Paradoxalt nog upptäcker vi först nu på 2000-talet hur sorglig definitionen är, eftersom det först med globaliseringen blivit uppenbart att vi behöver ett begrepp för den lokala gemenskapen och dess avgörande betydelse för demokratiska, trygga och sammanhållna samhällen. Direkt efter andra världskriget var rörelserna över nationsgränserna små på grund av att det var dyrt och svårt.

Då behövde man inte tala om nationell sammanhållning, för i vår isolering var den given. När politiker på 1950-talet talade om ”alla” menade man, utan att behöva säga det, ”alla svenska medborgare”. Med tiden har denna precisering av vad ”alla” innebär blivit alltmer nödvändig, men de etablerade partierna har inte följt med tiden, utan fortsatt att endast tala om en politik för ”alla”.

Men Sverige kan inte stå för hela mänsklighetens välfärd, vilket ju i en globaliserad tid blir innebörden av ”alla” människor.

Det program för sammanhållning som Sverigedemokraternas partistyrelse lägger fram till Landsdagarna som börjar i Norrköping idag, handlar om hur och varför vi behöver en nationellt avgränsad sammanhållning i Sverige.

Det programmet kan på inget sätt jämföras med den expansionistiska chauvinism som härjade i Europa under 1900-talets första hälft. Programmet fokuserar istället på hur man inom de givna gränserna för landet ska kunna upprätthålla trygghet, välfärd och demokratisk legitimitet.

Naturligtvis kommer det att anklagas för att vara introvert och för att utestänga dem som inte tillhör den svenska kulturgemenskapen. Men man borde kunna fråga sig varför ”alla” ska kunna ingå just i den svenska gemenskapen? Varför ska just Sverige överge sina traditioner och seder för människor från andra håll i världen? Varför inte Saudiarabien, Kina eller andra numera rika delar av världen? Är det inte naturligare om de som vill lämna sitt hemland, oavsett skäl, söker sig till dem som har samma religion och samhällssystem?

Ett annat ord vanligt ord som det finns motstridiga definitioner på och som därför resulterar i att debattörer talar förbi varandra är gemenskap.

En äkta gemenskap är ett kollektiv där individerna av fri vilja känner tillit till varandra, även till dem man inte personligen känner. I de nordiska länderna har, visar omfattande forskning, tilliten till samhället varit mycket hög. Det är därför staten kunnat ta ut världens högsta skatter utan att det blivit revolution. Vi litar på att statens makthavare gör rätt saker med våra pengar.

Med globaliseringen har det blivit relativt enkelt för människor från andra delar av världen att ta sig till Sverige. Människor som inte känner till våra seder, traditioner – och tillit. I små volymer påverkar nya människor inte samhället negativt, utan är tvärtom ofta är en tillgång. Genom den svenska historien har de få invandrare som tagit sig till det kalla norr haft med sig kunskaper som berikat det svenska. Men i stora volymer, så som skett på senaste årtionden, då uppemot 20 procent av befolkningen är utlandsfödd, hotas samhällets sammanhållning.

Då riskerar Sverige att bli ett land som andra, det vill säga där man inte litar på varandra i samhället, där man utgår ifrån att skatterna man betalar hamnar i korruption och där man ställer grupp mot grupp. Polariseringen ökar. Motsättningarna. Hatet.

Vi ser tydligt hur denna nedåtgående spiral har tagit fart efter hösten 2015.

Det är därför Sverigedemokraterna vill lyfta sammanhållning som politiskt mål. Bromsa och vända utvecklingen mot splittring och sammanbrott.

Men är det ändå inte osolidariskt, omänskligt och främlingsfientligt att stoppa invandringen och en allt högre andel utlandsfödda i landet? Nej, Sverige har först och främst ansvar för att säkra trygghet och frihet för sina egna medborgare. Om dessa värden hotas, vilket vi varje dag ser exempel på i nyhetsrapportering, måste vi först återskapa sammanhållning hos oss. Det är ju ingen vits med att människor flyr från muslimskt förtryck i Mellanöstern, för att möta hemlandets moralpolis på flyktingförläggningar i Sverige.

För att det alls ska finnas något Sverige med svenska värderingar att komma till, måste landet kunna bibehålla sina grundläggande strukturer och den mycket subtila tillit som är världsunik.

Sverige är inte som andra länder. Vi har vår egen historia, våra egna traditioner och seder, som resulterat i ett knippe värderingar som håller oss samman och skapar förutsättningar för trygghet, demokrati och välstånd.

Denna nationalism betyder inte att vi anser oss bättre än andra, men att vi vill hålla fast vid detta samhälle sådant som det varit. Att det inte är så tokigt bekräftas ju, paradoxalt nog, av att så många vill komma hit.