När Ebba Busch Thor i direktsändning inte kände till författare för några av de mest kända böckerna på svenska språket blev många förvånade. Frågan måste ställas – hur kan en sådan person över huvud taget bli partiledare? Vad säger det om vår politiska kultur?
Med anledning av att Kristdemokraterna önskar litteraturkanon fick partiledaren Ebba Busch Thor i SVT:s Aktuellt (15/11) några frågor om sina litterära kunskaper. Det visade sig då, att hon inte kunde nämna namnet på författarna till Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen (Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren). Jag gissar, att många tittare med enkla yrken överraskades storligen att de visste mer än en partiledare.
Inslaget i Aktuellt relaterar inte direkt till kanonfrågan. För det första är hennes personliga kunskaper inte avgörande för om kanon är bra eller dåligt. För det andra var frågorna så grundläggande, att de också måste betraktas som självklara skolkunskaper. Syftet med en kanon måste vara att få elever att åter stifta bekantskap med verk som Atis och Camilla eller Fritjofs saga, inte med sådant som redan är en given del av skolan.
Frågan om Busch Thors okunskap är därför en annan. Selma Lagerlöfs och August Strindbergs kändaste böcker måste i alla fall ha nämnts i Busch Thors utbildning. Klas Östergrens Gentlemen tillhör, även om jag har läst den med behållning, kanske ännu inte litteraturhistorien, men borde ändå vara känd för alla som intresserar sig för, vad som rör sig i tiden. Den gjordes också helt nyligen till film.
Frågorna som borde ställas är alltså: varför kan inte Ebba Busch Thor dessa grundläggande saker? Vilka kvalifikationer har hon som över huvud taget motiverar partiledarposten? Dessa frågor har jag dock ställt mig alltsedan hon blev utsedd.
Jag skrev en reflektion över saken för drygt två år sedan i den lilla kristna nättidningen Morgonbladet (här): ”Man borde ställa frågan: vad har denna 28-åring egentligen för erfarenheter som motiverar dessa förväntningar? Hon har ingen akademisk examen eller annan meriterande yrkeserfarenhet. Hon är en ren politisk broiler, och vad hon uträttat som kommunalråd i Uppsala är minst sagt oklart. Det bestående minnet från denna tid var det hurtfriska påpekandet att hon minsann var Sveriges yngsta kommunalråd, vilket återkom i alla intervjuer. Hon har inte presenterat något ordentligt program, utan hennes svar på mediernas frågor består i allmänhet av intränade, samtidskonforma plattityder som ’jag stödjer svensk abortlagstiftning’.”
Busch Thors kunskapsbrister – ordet ”bildningsluckor” är för snällt – i onsdags var kanske ännu värre än någon befarade, men tendensen har varit möjlig att se ända från början.
Frågan som måste ställas är alltså på vilka grunder toppolitiker över huvud taget utses. Fenomenet, att grundläggande skolkunskaper saknas, är inte unikt för Ebba Busch Thor. Folkpartiets långvarige partiledare Jan Björklund, med hög svansföring i utbildningsfrågor, visade sig i partiledarutfrågningen 2010 inte känna till betydelsen av vanliga svenska ord (SVT 29/8 2010).
Det handlar inte om att man nödvändigtvis måste ha politiker som är framstående intellektuella, politiker av Gösta Bagges eller Gunnar Heckschers kaliber. Det får inte uppfattas som en vilja att politiker måste vara intellektuella eller kulturpersonligheter. De är inte nödvändigtvis lämpade att bli politiker (även om de kan vara det i vissa fall). Här handlar det om en betydligt lägre måttstock – kan man av en politiker kunna kräva det som bör krävas för ett fullständigt gymnasiebetyg? Jag utgår ifrån att Thorbjörn Fälldin, med bakgrund som bonde, eller Per Albin Hansson, med bakgrund som springpojke, hade klarat en sådan bedömning.
Men inte, som sagt, Ebba Busch Thor. Varför valdes hon då? Hon var ung, kvinna och hade fördelaktigt utseende. Hon förväntades ”gå igenom rutan”. Man trodde, tycks det, att en rent okulär besiktning skulle vara tillräckligt vid partiledarval.
Det har dock inte slagit så väl ut. Det finns en överhängande risk att KD åker ut riksdagen, och den förväntade positiva effekten av Busch Thor har helt uteblivet. Jag tror att väljarna i detta fall faktiskt underskattas litet. Det är en sak att de själva kan beundra en ung, vacker skådespelerska och finna nöje i att läsa om kändisarnas liv; det innebär inte att de vill ha sådana partiledare. De flesta väljarna inser, oavsett egna kunskaper, att partiledarämbetet är ett ansvarsfullt uppdrag som kräver stora allmänkunskaper. De vill kort sagt ha partiledare som är mer kvalificerade än de själva.
Det svenska folket förtjänar vuxna partiledare. Den politiska kultur som fokuserar på yta och kändisskap måste få ett slut. Det behöver det politiska samtalet, och det skulle till och med opinionsmässigt kunna vara framgångsrikt.