Dystopigenren är fortsatt populär. Ray Bradburys Fahrenheit 451 är utan tvivel en av de dystopier som bäst bevarat sin aktualitet. En ny uppsättning på Uppsala Stadsteater visar detta på ett utmärkt sätt.
Ordet dystopi kommer från grekiskans δυσ- och τόπος (”dålig plats”), och med detta avses verk som skildrar en dyster framtidsvärld. Den mest kända är sannolikt George Orwells 1984 som skildrar ett skräckinjagade övervakningssamhälle. I sin moderna form uppstod dystopin med Jevgenij Zemjatins Vi (1924). Tidigare århundraden tycks ha varit mer road av motsatsen, utopier (kulturpessimisten kan fundera på varför).
En annan känd dystopi är Ray Bradburys roman Fahrenheit 451 (1953). Den sätts nu upp i pjäsversion på Uppsala Stadsteater. Uppsättningen är i stort sett trogen originalet. Det har gjorts några smärre ändringar i berättarstrukturen, liksom nödvändiga förkortningar och omarbetningar, som alltid är nödvändiga, när man gör om en roman till ett teaterstycke.
Replikerna är dock närmast ordagrant hämtade ur romanen, och budskapet är likaså intakt, vilket vi ska se, på flera punkter strider mot tidsandan. Eftergifter åt den politiska korrektheten har förvisso gjorts genom en märklig tolkning i programhäftet, liksom att hjälten på typiskt sätt gjorts till svart (vilket det framgår av romanen att han inte var). Detta förtar dock inte huvudpoängen.
Titeln syftar på temperaturen, då papper självantänder.
Huvudpersonen Montag är brandman, vilket i detta dystopiska samtidssamhälle inte innebär, att man släcker bränder, utan att man tänder eld på böcker. Böckerna har förbjudits i detta samhälle, då de förväntas kunna störa samhällsfriden.
Allt som återstår är lättsmält underhållning, som televiseras på jättestora skärmar. Inga diskussioner får förekomma. Allt som andas det minst komplexitet antas farligt. Alla skall tigande utföra sina uppgifter utifrån ett enkelt recept, utan att tänka på de större livsfrågorna. Denna kalla rationalism paras med en fullständig individualism. Ingen vill ha barn, ingen bryr sig om någon annan dör, så länge det inte drabbar dem själva. Alla mänskliga relationer är djupt störda.
Till en början funderar inte Montag särskilt mycket på sin lott, utan han utför sina uppgifter som brandman. En grannflicka, som uppfattas som galen, får honom dock att fundera. Som så ofta i sjuka samhällen betraktas den friske som sjuk. Grannflickan ställer frågor över tillvaron – till exempel: släckte inte brandmännen en gång i tiden bränder i stället för att skapa dem? Montag börjar fundera över, vad det är för sorts liv han lever och om han egentligen är lycklig. Han märker, att hans fru, bedövad av sömnmedel och underhållning, inte kan hålla något i huvudet – inte ens, när de träffades. Minnet av allt förflutet har så småningom raderats.
Det oundvikliga händer, Montag börjar intressera sig för innehållet i de böcker han är satt att bränna.
Han börjar att fundera över, vad som kan göra att vissa människor hellre går i döden än blir av med sina böcker. Han diskuterar saken med Beatty, hans brandkapten, som uppenbarligen själv genom brandmansyrket lärt känna mycket av böckernas innehåll. Beatty föraktar dock dessa böcker. Han är urtypen för en kulturradikal intellektuell, som vänder böckerna den västerländska traditionen mot sig själv. Han citerar litterära auktoriteter för att visa litteraturens meningslöshet.
Han menar, att komplexitet stör. Att människan blir lycklig, när hon slipper att tänka, och slipper konflikter. Särskilt aktuellt och kontroversiellt framhäver han trycket från minoriteterna som en grund, varför inget kontroversiellt borde sägas.
Att yttrandefriheten skulle inskränkas på grund av att minoriteter kunde kränkas, var en aktuell fråga i USA redan på 50-talet, men för en svensk framstår skildringen som rent profetisk. Det gör denna uppsättning stor heder, att man valt att behålla dessa rader, som så totalt strider mot tidsandan.
Så småningom finner han Faber, som tidigare var humanistisk professor, innan detta yrke försvann. Denne blir en allierad som visar honom vägen till böckernas värld, men samtidigt lär han Montag att inte heller böcker bör vördas som vore de avgudar, utan det viktiga är vad de förmedlar. Den verkliga friheten innebär att brottas med böckerna, inte en tom vördnad.
Efter hand, när Montag på grund av sin oppositionella verksamhet tvingats fly från den normala samhällsgemenskapen, träffar han en grupp personer som ägnar sig åt att minnas böcker utantill. Då de inte äger några böcker, utan bara minns böckerna utantill, blir de svårare att komma åt. De vill föra detta arv till kommande tider, till en tid, när denna kunskap värdesätts. Det blir som en återgång till bokens urstadium, innan skriften, då berättelser fördes vidare muntligt. Det är en fin metafor för den verksamhet jag själv försöker bedriva, att komma ihåg och föra vidare de tänkare och perspektiv som många vill glömma.
Bradburys bok är enligt min mening mycket aktuell, och denna uppsättning gör den rättvisa.
Visionen, att all komplexitet skulle försvinna ur debatten och allt skulle reduceras till underhållning, var en tidstypisk idé, som bland annat hängde samman med TV-mediets utveckling. Det måste dock sägas, att många av dessa farhågor besannats.
Verkliga konflikter i samhället sopas under mattan med ord som ”fascism” och fraser som ”människors lika värde”. Att denna utveckling drivs av påstått skydd av minoriteter är också detta mitt i prick. Böcker är förvisso alltjämt tillåtna att äga, men vissa bibliotek rensar redan ut böcker med kontroversiella ord och åsikter. Den som köper böcker av fel återförsäljare kan hängas ut och utsättas för lynchjustis.
Sammanfattningsvis alltså en viktig och aktuell uppsättning, som gör rättvisa åt Bradburys original.