Den polarisering vi ser i Sverige och övriga västvärlden är destruktiv och bryter sönder vår tillit till andra. Går det vända utvecklingen och återskapa den konstruktiva anda som en gång fanns? Ja, med en konservatism där vi erkänner att vi är beroende av andra människor skulle ett annat klimat kunna skapas.
Journalisten och författaren Janerik Larsson har i Washington DC intervjuat politiske analytikern Yuval Levin på den respekterade konservativa amerikanska tankesmedjan Ethics and Public Policy Center. Det blir ett intressant samtal eftersom Levin är så pass trygg i sin konservatism att han inte (likt andra intellektuella konservativa) behöver råskälla på Donald Trump, utan lugnt diskuterar vad konservatism handlar om.
Levin menar att Trump står för en tro på ”bra management”. Genom bra styrning löses landets problem. Det är inte konservatism, säger Levin som ser en radikal impuls i Trumps strategi: det vi nu har är vänsterns statsapparat, därför borde den sprängas så vi kan bygga nytt.
Konservatism, däremot, bygger på att stärka de institutioner och gemenskaper som finns på området mitt emellan individ och stat. Nu går utvecklingen i motsatt riktning, banden mellan människor löses upp. Den alienation Levin ser hos människor idag oroar honom djupt.
Denna alienation där medborgare blir främlingar för varandra kan förklara Trumps framgångar med enkla lösningar, men också vänsterns allt mer insnöade identitetspolitik, det Levin beskriver som ”vem har rätt att gå-på-vilken-toalett-frågorna”. (Det har varit häftig diskussion och blivit en domstolsfråga i USA om transpersoner på vilken offentlig toalett de ska gå på: följa sitt biologiska kön eller sitt sociala, främst om män i kvinnokläder har rätt att gå på damtoaletten.) Politik och medier är besatta av denna sorts frågor där normer som mest hör till den privata sfären ska krossas, men knappast ger så många väljare.
Levin vill att amerikansk politik inte ska handla om att ”bryta ner” utan om att skapa en framtidsagenda. Som konservativ vill han utmana de den radikala individualisms två varianter som nu dominerar parallellt: å ena sidan statsindividualismen där man anser sig bli fri när man till staten fått överlåta alla materiella problem. Å den andra en nyliberal individualism som tar avstånd från alla kollektiv.
Istället borde fokus läggas på gemenskaperna mellan individen och staten – familjen, föreningslivet, lokalsamhället. Levin förstår inte dem som argumenterar emot ”beroende”. Vi är alla beroende, säger han. Det är en mänsklig realitet. Frågan är om vi kan hantera detta ofrånkomliga beroende på ett sätt som uppmuntrar ansvarstagande.
Levin tycks mena att mycket av dagens konfrontation, polariseringar och motsättningar beror på att de frivilliga gemenskaperna blivit så svaga. Konservatismen utgår ifrån att moraliska framsteg endast kan ske i individens liv – alltså inte genom politiska beslut – och att sådana framsteg bygger på att vi har uthålliga institutioner (i meningen frivilliga gemenskaper) som hjälper oss att bli bättre människor.
Konservatismen bygger på tillhörighet och försvar av det egna samhället.
Och, skulle jag då vilja lägga till, det kan bara förverkligas om politiska partier står för sådan sammanhållning, försvar för den egna kulturen och visar att tillhörighet ger styrka och trygghet. Nog finns det ett parti som står för denna socialkonservatism här i landet.
*
Läs Janerik Larssons intervju: Den yttersta av tider.