Polariseringens drivkrafter i samhällsdebatten diskuteras inte i tidskriften Fokus, men däremot ges vassa analyser om hur skadlig den är för våra västerländska demokratier.
Visst blir man på bättre humör när man får tillfälle att läsa kloka analyser i känsliga politiska ämnen, istället för de i medierna så vanliga plattityderna?
I Fokus har chefredaktören Johan Hakelius samtalat med sju personer som alla tillhör etablissemangen, men som ändå visar viss integritet och vågar kritisera det hätska samtalsklimatet som vuxit fram i Sverige, liksom i Europa och USA.
Hätskheten och hatet i den politiska debatten får oss att krympa som människor, menar Hakelius. Därför frågar han ”varför det är så svårt, näst intill omöjligt, att få till stånd en intellektuellt hederlig debatt. [V]arför har de mest kompromisslösa och ibland direkt hatiska fått sätta dagordningen?”
Tråkigt nog känner Hakelius behov av att, i åsiktskorridorens namn, tillämpa principen om ”lika goda kålsupare”, och ge alla skulden för tillståndet. Han citerar amerikanske kolumnisten David Brooks: ”Krigare på ena kanten lockar oundvikligen fram krigare på den andra”.
Men för mig är det ingen tvekan om vem som bär skulden till det hatiska debattklimatet i Sverige: det är vänstern – den kulturella, mediala och partipolitiska – som ständigt attackerar alla som inte är vänster, för att vara i tur och ordning, främlingsfientliga, rasister och nazister. Det finns ingen som helst balans här. De som i breda medier smetas ner med dylika etiketter är i 99 procent av fallen inte skyldiga, utan utsatta för grova personpåhopp. Anklagelser åt andra hållet får inget utrymme på de plattformar som dominerar svensk samhällsdebatt.
Jag håller med om att ytterligheter inte borde få dominera, men att påstå att det finns två kanter representerade och medverkande i samhällsdebatten är helt enkelt inte sant. För att bevisa det, behöver jag inte mer än bläddra några sidor i det aktuella numret av Fokus för att finna en artikel som proklamerar att det inte ”är någon idé att försöka ta debatten med nynazister”. Någon kritik av våldsbejakande vänster eller islamism finns – naturligtvis – inte i tidningen.
Slagsidan är total i svenska medier. Och det stör naturligtvis trovärdigheten i de annars kloka resonemang som framförs av de sju samtalspartner som Hakelius mött.
Temat för samtalen är att måttfullheten har försvunnit. Hakelius skriver: Den måttfulle räknas numera som provokatör, eller femtekolonnare. Ord som ”avgrund”, ”vanvett”, ”katastrof”, ”undergång”, ”apokalyps”, ”krossa” och ”mobilisering” återkommer inte bara i alternativmedia utan även i Kultursveriges rikslikare Dagens Nyheter. Den som tvekar är suspekt. Den som nyanserar ”legitimerar”. Den som manar till lugn förstår inte allvaret.
Åsa Linderborg, kulturchef i Aftonbladet, håller med: ”Jag förlorar ibland skrivglädjen, för det är ingen idé att lägga ner tid på en text när argument slutar vara viktiga… [N]u är känslorna högst prioriterade och det förnuftsbaserade samtalet är verkligen tillbakapressat.”
Lena Andersson, författare och kolumnist i DN, suckar och konstaterar att postmodernismens fokus på etiketter leder fel: ”Argument kräver kunskap och förmåga. Etiketter kräver ingenting. Hatet riktas mot sanningar. Hungern efter enkla etiketter är däremot omättligt.”
Etiketter (som ”antirasist”, vilket inte nämns i Fokus) är statiska. De kräver kapitulation av alla andra. Och etiketterna används inte bara för att de är retoriskt enkla att förmedla, de används också av vänstern för att framställa sig som de enda som är goda.
Katarina Barrling, docent i statsvetenskap, beskriver vad etiketterna också leder till: ”Misstron mot argument går hand i hand med misstron mot dem som argumenterar.”
PM Nilsson, politisk redaktör i Dagens Industri, konstaterar att den goda idépolitiken politiserar allt: ”Någonstans blev till exempel alla människors lika värde rätt att bo i Sverige. Då har idépolitiken helt löpt amok”.
Författaren Fredrik Ekelund är den som kommer närmast pudelns kärna: ”Det finns en rädsla för att hamna i konflikt med vissa personer, som exempelvis Athena Farrokhzad, som var med och organiserade bojkotten mot bokmässan. Hon är upplyft av Kultursverige, har ett starkt politiskt, radikalt kapital, är kvinna, ung och med invandrarbakgrund.”
Där har vi en av dem som styr Sverige idag. På vems mandat?
Hans Bergström, tidigare chefredaktör i DN, påpekar att eliterna struntar i medborgarnas verklighet: ”I den verkliga världen finns två grundläggande faktorer. Dels en kulturell oro som består i att man inte känner igen sig i sitt eget land. Dels en oro över att staten inte sköter kärnuppgifter som polis, försvar, att det offentliga rummet förfaller.”
Tomas Lappalainen, journalist och författare, ser etablissemangens konflikt med SD som en förklaring till misstron mellan folk och etablissemang: ”Å ena sidan är partiet djävulen, å andra sidan har de andra partierna gjort en helomvändning och trixat med asylrätten som bara SD stod för tidigare.”
Men detta är ju egentligen en fråga om maktens hyckleri: i en demokrati kan inte makthavare säga att de står för en sak och sedan göra motsatsen. Makthavare som ljuger ska röstas bort, annars har demokratin förlorat sin innebörd, dvs att folket pekar ut riktningen.
Lappalainen konstaterar också att SD har vunnit på att hålla på ”medborgarskapsprivilegiet”, dvs att nationalstaten, som både demokrati och medborgarrätten bygger på, ägs av medborgarna. Partierna i etablissemanget ser nationen mer som något godtyckligt som inte borde spela samma roll. Han menar att SD, genom att hålla på medborgarnas demokratiska makt, ”tränger undan” en måttfull mitt. Men för mig är det exakt motsatsen: att hålla på medborgarskapet, demokratin och den nationella suveräniteten är en konservativ och måttfull linje, medan de kosmopolitiska idéerna är utopiska och därmed extremt utmanande.
Jag ska, till sist, lindra min kritik något mot Hakelius undfallenhet mot vänsterhegemonin. Han ger den skulden, men bara indirekt och inlindat när han återger analys av fransmännen Raymond Aron och Julien Benda: ”De intellektuella försvarar politiska och moraliska idéer som smickrar deras fåfänga och passar deras känslor. De dras till [dem] som deltar i den intellektuella organiseringen av politiskt hat. De har retorisk fingerfärdighet, men sunt politiskt omdöme är det värre med.”
Det är ju, utan att det nämns, en utmärkt karaktärsbeskrivning av vänsterintellektuella. Retoriskt fingerfärdiga, men utan sunt omdöme.
Så varför vågar inga andra än Sverigedemokraterna ta upp kampen om kommandohöjderna som den osunda vänstern ockuperar? Utan något som helst demokratiskt mandat, kan tilläggas.
Om det handlar inte samtalet i Fokus. Det hade förmodligen varit för farligt.