När vi i Sverige har att hantera en blandning av klanmentalitet och diverse medeltida sedvänjor, som grasserar i spåren av omfattande migration, tittar vänsterföreträdare bort.Om man inte ursäktar beteendet. Hur har detta samförstånd uppstått?

Vänstern har trots alla sina odiskutabla tillkortakommanden som regel haft ett visst modernt, ”progressivt” och vetenskapligt anslag (eller har i alla fall haft sådana anspråk) och historiskt positionerat sig som motståndare till dogmatism i religionens namn, eller som motståndare till religion helt och hållet.

Därför är det ju något förvånande att den svenska vänstern lägger sig helt platt inför det faktum att islam i dess mer arkaiska form breder ut sig i Sverige. Man förnekar, tittar bort, bortförklarar och relativiserar. Framhåll problemen med exempelvis hedersförtryck så börjar företrädare för vänstern ofelbart att tala om något annat.

Nästa steg är att man i realiteten accepterar medeltida traditioner, egentligen är vi redan där. ”Varför är det så fruktansvärt att en man kommer till Sverige med tre hustrur?”, undrar feministen Ulla Lundegård i Expressen. Inga burop från vänstern där och i samband med debatten om polygamisten i Nacka fick vi bara se sura miner över att det diskuterades över huvud taget.

Notera också att partier på den vänstra planhalvan ivrigt förespråkar fortsatt asyl- och anhöriginvandring från Mellanöstern och Centralasien, den enskilt starkaste faktorn bakom islamiseringen.

Den ömsesidiga toleransen mellan vänsterliberala feminister och islamister måste vara ett skolboksexempel på en ohelig allians, eftersom de har i stort sett motsatta värderingar. Frågan är hur detta samförstånd har uppstått?

I ett internationellt perspektiv har islamismen ersatt kommunismen som radikal ”antiimperialistisk” kraft, men den politiska dynamiken lever definitivt sitt eget liv här i Sverige. Från den svenska vänsterns sida handlar det om en blandning av verklighetsfrånvänd naivitet och aningslöshet, förmodligen kombinerat med en mer eller mindre genuin vilja att ”göra gott”, gärna på den västerländska civilisationens bekostnad. Man framhåller också muslimernas underifrånperspektiv och förstår inte att man understödjer de auktoriteter som utgör själva problemet.

Samtidigt noterar jag att vänstern hämtar sin näring ur klassmotsättningar och här är man utan tvekan med och driver fram en djup konflikt i samhället. Är det en slump?

Jag tror för övrigt att de båda sidorna delvis förenas av en motvilja mot det västerländska i sig. Man vill riva ned och lösa upp nuvarande samhällsstrukturer, även om visionerna om vad som ska komma istället går isär. Ingen av sidorna har dock några som helst problem med att vilja kontrollera människors tankar och beteenden.

Från islamistisk sida är man definitivt inte aningslös. Man stärker kontrollen över sina förortskalifat och låter demografin sköta resten. Och självklart har man all anledning att understödja politiska krafter som tillåter att man inte behöver jobba för att få både pengar och oinskränkt tillgång till välfärdssamhället. Lägg till generösa regler för familjeåterförening så förstår ni varför vänsterblocket är så populärt i så kallade utanförskapsområden. Ur ett strikt maktperspektiv har vänstern inga incitament att ställa alltför höga krav på sina stödtrupper, ej heller att de ska integreras eller assimileras.

Det är alltså ett vinnande team med för stunden gemensam agenda. Samtidigt är jag lite förvånad över den oheliga alliansens framgångar. De allra flesta i samhället är nämligen varken socialister eller islamister. Helt vanliga människor vill varken leva i ett kalifat, se samhället splittras eller delta i ännu ett av socialisternas misslyckade experiment, vilket de också borde tala om för makthavarna. Ju tydligare desto bättre.

Vänstern, å sin sida, borde gräva fram de bästa sidorna av sin historia och förespråka modernitet, jämlikhet och utveckling. I så fall vänder man tydligt islamismen och allt vad den står för ryggen, helt och hållet. Får vi se det?