Enligt en idéhistorisk schablon uppstod konservatismen som en reaktion på franska revolutionen. Men var det verkligen så enkelt? Den som har studerat religiösa diskussioner från tidigare århundraden kan stöta på liknande idéer, ett exempel är hos Martin Luther.
Den vanligaste uppfattningen om konservatismens ursprung är, att den uppstod som en reaktion på franska revolutionen, som ett försök att försvara sig från revolutionärernas radikala idéer. Den person som utan tvivel oftast kallats ”konservatismens fader” är Edmund Burke, känd för sin fräna och välformulerade revolutionskritik i Reflections on the Revolution in France (1790). Idéer som starkt recipierades på kontinenten, och så småningom, främst genom Hans Järtas och Erik Gustaf Geijers försorg, nådde Sverige.
Jag själv anknöt i viss utsträckning till denna standardsyn, när jag tidigare i år publicerade boken Svenska konservativa profiler. Det var enkelt att börja med Geijer och Järta, då konservatismen då uppträder i igenkännlig form. Ett litet tvivel hemsökte mig dock, och jag lät nämna det i inledningen. En idé är sällan helt ny, och jag hade mött liknande idéer i tidigare politisk-religiösa diskussioner, särskilt hos Martin Luther. I det följande skall tanken försökas, om man kan se Luther som ett slags föregångare till konservatismen, eller rent av som en del av dess tradition.
Reformationens kritiker har ofta hävdat, att Luther var en revolutionär. Han själv såg det annorlunda.
Luther hade en grundläggande kritik mot våldsamma revolutioner, och ville inte att hans budskap skulle förstås på detta sätt. Frågan ställde sig redan 1521, då Ulrich von Hutten, som upplevde sig inspirerad av Luther, skrev en mängd stridsskrifter som agiterade för revolution. Luther skrev i ett brev till sin vän Georg Spalatin: ”Jag vill inte, att man med våld och mord strider för evangelium. Så har jag skrivit till Hutten. Genom ordet övervanns världen, genom ordet räddades kyrkan, genom ordet skall hon också återupprättas.”
Året därpå gav han ut en skrift, där han varnade folket, för att låta sin förvisso berättigade ilska leda till urskillningslös våldsanvändning, och påminde om att den som ytterst straffar är Gud.
Motståndet till våld och tron på evangeliets kraft var dock inte Martin Luthers enda orsak till hans anti-revolutionära hållning. Luther hade också ett utvecklat överhets- och ordningstänkande. De som har använt sig av Martin Luthers Lilla Katekes minns kanske avsnittet ”hustavlan”, där det under rubriken ”För överheten” citeras bland annat följande ur Romarbrevets 13:e kapitel: ”Ingen överhet finnes, som icke är av Gud; all överhet som finnes är förordnad av Gud. Därför, den, som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de, som stå emot detta, skall få sin dom.”
Överhetstematiken utvecklas i mer omfattande form i texten: Om världslig överhet, hur långt man vare skyldig att lyda den. Överheten tillhör världen och tillskrivs en viktig funktion – att upprätthålla lagen i den fallna världen. Lagen behövs inte i Guds rike, då människan är frälst från synden, utan behövs för orientering i världen och för att skapa syndamedvetande på jorden. Överheten kan emellertid inte tvinga människor att komma till tro. Den har också sin gräns, däri att man ”man måste lyda Gud mer än människor” (Apostlagärningarna 5:29). Man kan alltså inte komma undan med att säga att man lyder överheten, om man gör något som är uppenbart mot Guds vilja. Vidare framhäver Luther vikten av att överheten fullgör sina plikter mot undersåtarna.
Med detta i minne skall hans anti-revolutionära ställningstagande i tidens mest berömda konflikt, det så kallade Tyska bondekriget (1524-1525), förstås. De upproriska bönderna var dels drivna av sociala problem, dels av svärmiska religiösa idéer, framförda särskilt av den radikale visionären Thomas Müntzer. De accepterade inte den världsliga överheten, och förkastade Luthers lära om två regementen, ett världsligt och ett andligt, och önskade i stället en ny Gudsstat.
Till en början hade Luther en något försonlig inställning. Samtidigt som han å det starkaste fördömde böndernas våldsanvändning och upphävande av rättsordningen, fördömde han också furstarna som i allt för hög utsträckning sett till sig själva och inte till folket. Tonen hårdnade efter hand, då upprorsmakarnas våldsanvändning blev alltmer omfattande, men den grundläggande teologiska kritiken förblev densamma. Det är inte i enlighet med Guds bud att upphäva överheten, och därmed lagens väktare. Det innebar inte att Luther uteslöt våldsanvändande i varje fall, till exempel sådan som syftade till ordningens upprätthållande.
Detta ordnings- och överhetstänkande växte fram ur en strikt teologisk analys. Ändå är det intressant att jämföra det med det ordningstänkande som kommer till uttryck i Burkes texter. Visst använder Burke ett något annorlunda sätt att argumentera. Han rör sig inte inom en strikt teologisk ram, och belägger inte alla påståenden med bibelcitat, och hans exempel hämtas ofta snarare från en historisk fatabur.
Trots detta finns det uppenbara likheter. Också Burke varnade för att överheten, och den ordning de förvaltar, riskerar att omkullkastas av godtyckliga revolutionära principer. Det är också uppenbart, att han bakom de historiska växlingarnas väv såg en grundläggande transcendent ordning. Det religiösa elementet kom att bli ännu tydligare hos Burkes efterföljare i Frankrike.
Det finns alltså anledning, att se konservatismen som fullt kompatibel med den religiösa världsbild som föregick den. Alltså: att se den som en religiös politisk teori som sekulariserats. Detta till skillnad från de anti-traditionella politiska ideologierna socialism och liberalism, som sprang ur ifrågasättandet av den religiösa ordningen. För mig är det alltså inget problem, att vara konservativ och kristen samtidigt. Tvärtom, ser jag det som den naturliga hållningen. Svårare har jag med kristdemokratin, som uppstod i en liberal, katolsk tradition, där Aristoteles hade större inflytande än kristendomen.
Luther och Burke, får alltså bli min paroll.