Det blir intressant att se hur de tre främsta ledarna i svensk politik spelar ut sina kort framöver. Valrörelsen 2018 kommer att bli ett tillspetsat politiskt triangeldrama med Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson och Stefan Löfven i huvudrollerna.
Den av de tre som har störst politiskt-taktiskt manöverutrymme i sin egen hand är Ulf Kristersson. Här är några alternativa scenarior i den komplicerade parlamentariska situationen.
1.
Av det som den nye moderatledaren hittills sagt, vet vi att han i första hand vill samla allianspartierna och göra dem till ett trovärdigt regeringsalternativ och skapa en höger-vänster-konflikt med Socialdemokraterna, och på det sättet försöka marginalisera Sverigedemokraterna.
Detta alternativ har två parlamentariska svagheter. Det är helt osannolikt att alliansen skulle kunna nå egen majoritet, som i valet 2006. Även när SD i valet 2010 kom in i riksdagen och bara hade drygt fem procent, blev man ändå vågmästare mellan de två gamla blocken. En andra svaghet är att C och L stretar emot när det gäller att bli beroende av SD, vilket en alliansregering blir om man inte får egen majoritet.
2.
Det innebär att ett tryck uppstår där C och L hellre vill göra upp över blockgränsen. Då skulle Socialdemokratin få triumfera i sin gamla paradroll som största parti, medan Moderaterna skulle marginaliseras även om allianspartierna agerar gemensamt. Stefan Löfven kan då fortsätta som statsminister, medan Kristersson reduceras till en underordnad roll. Och Jimmie Åkesson blir riksdagens oppositionsledare.
3.
Detta problemet är Kristersson slipad nog att kunna vrida till sin fördel. Om C och L vänder sig till S, kan M istället för att som förlorare lomma med över till det röda blocket, inta en friare roll och förbereda sig för att kunna bilda en enpartiregering efter valet 2018. En sådan regering skulle visserligen ha svagt stöd i riksdagsmandat räknat, men Moderaterna är det enda parti i riksdagen som skulle klara av att i olika frågor söka stöd för sin politik hos såväl borgerliga småpartier som hos Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Ett sådant agerande kräver starkt ledarskap hos en statsminister med stor fingertoppskänsla och skarp taktisk analysförmåga. Kristerssons ledarskap skulle i ett sådant läge testas rejält.
4.
Varför inte en stor koalition mellan S och M som i Tyskland? Det är lika osannolikt som någonsin. Ett skäl till att Socialdemokratin i Sverige inte rasat samman, som så många systerpartier i övriga Europa de senaste åren, är att man kunnat hålla liv i höger-vänster-konflikten och haft Moderaterna som tydlig motståndare. S har visserligen redan tappat en stor andel av arbetarväljarna till SD, men om man skulle släppa höger-vänster-konflikten skulle man förlora ännu fler väljare, likt exempelvis tyska socialdemokraterna som i höstens val bara fick 20,5 procent. Därför kommer S aldrig att sluta se M som huvudmotståndare. Den konfliktlinjen är just nu en socialdemokratisk livlina.
5.
En gigantisk svaghet med att försöka skapa den konflikt utmed höger-vänster-linjen som både S och allianspartierna hoppas på, är att den inte håller i mötet med verkligheten. De negativa effekterna av migrationsvågen är definitivt inte över, så som många vill tro, utan vi står bara i början. Konsekvenserna har knappt börjat synas.
Oron och stöket på bibliotek och akutmottagningar är bara svaga föraningar om vad som väntar. Otryggheten, våldet och urholkningen av välfärden kommer att fördjupas dag för dag, eftersom etablissemangen inte förmår förstå vad som krävs för att upprätthålla ett samhälle som bygger på filosofin om samhällskontraktet, där skyldigheter först uppfylls innan rättigheter erhålls.
När staten inte längre utför sina fundamentala uppgifter – det vill säga skapa trygga miljöer åt medborgarna genom att välfärden går till dem som skapat den och samtidigt stenhårt upprätthåller våldsmonopolet – kommer väljarna att kräva tydliga alternativ till etablissemangens förvirring.
Det är ju därför ett tredje block vuxit fram. Sverigedemokraternas lösningar är inte efterklokskap, som andra partier kallar det när man tvingas bryta mot sin utopiska förhoppningar om öppna gränser. När de andra partierna, sakta och motvilligt – alltid försent – vidtar ”nödvändiga” åtgärder, har SD förespråkat förändringarna från början.
Skälet är att socialkonservativa värderingar utgör de enda som är ”kompatibla” med dagens verklighet. Liberalismen, när det gäller fri rörlighet för människor, har visat sig leda till katastrof för den fredliga och trygga västerländsk civilisationen. Migrationen har fört hat, våld, förtryck och auktoritära maktuttryck till vår del av världen. Det går inte jämföra frihandel, exempelvis import av TV-apparater från Asien, med migration av människor.
Detta accepterar inte liberalismen, medan konservatismen förstår hur det är och har värderingar som vägleder till en sund politik.
Därför är det så att medan Ulf Kristersson sitter på bästa taktiska möjligheterna, har Jimmie Åkesson triumfkortet på hand. Det paradoxala är att ju mer politiska spelet försöker marginalisera SD, desto tydligare hamnar SD och partiets värderingar i fokus för landets politik. Allt kommer att mätas mot SD:s linje. Om denna linje ligger i tiden, går den inte att stoppa.