Vänsterpartiet exploaterar maximalt de unga afghanerna som demonstrerar för ’Ung i Sverige’. Jonas Sjöstedt tog med en av dem till SVT-studion för att använda henne som slagträ i partiledardebatten. Exakt hur nära står de varandra egentligen? Går de att skilja åt?

Under den gångna veckan meddelades att organisationen ”Ung i Sverige” fått Anita D’Orazio-priset på 10 000 kronor, ett pris som Vänsterpartiet delar ut till personer eller organisationer som arbetar för flyktingar och asylsökande.

Vad Vänsterpartiet gör med sina medel behöver utomstående kanske inte lägga sig i. Men när man ger pengar till Ung i Sverige, som propagerar för att alla afghaner ska få asyl i Sverige, så är det i praktiken som att vänsterrörelsen ger pris till sig själv.

Vem som helst kan se att Vänsterpartiet exploaterar de unga afghanerna maximalt. Frontfiguren Fatemeh Khavari bjöds in av Jonas Sjöstedt till partiledardebatten i Agenda för en vecka sedan, där hon användes som ett slagträ i diskussionen. Flera av vänsterpartiets riksdagsledamöter har närvarat vid demonstrationer och öppet visat sitt stöd för Ung i Sverige. Och vem brukar vara närvarande vid organisationens sammankomster i Stockholm, pekar med hela handen och kommunicerar direkt med demonstranterna? Jo Elin Morén, vice ordförande för Ung Vänster.

I Borås samarbetar Ung i Sverige och Vänsterpartiet helt öppet, vilket knappast är det enda exemplet. Exakt hur nära står de varandra egentligen? Går de att skilja åt?

I vilket fall är det uppenbart att svenskar står bakom Ung i Sverige, afghanerna är bara rekvisita. Det räcker med att titta på hemsidan, som är proffsigt gjord och där god känsla för det politiska språket uppvisas. Och självklart är det svenskar som i bakgrunden har tänkt ut slagord som ”höj pensionerna” och ”stöd BB-ockupationen i Sollefteå”. För inte tror jag att man reser från Afghanistan till Sverige med förlossningsvården i Sollefteå i åtanke.

Det är inte så konstigt alls att unga afghaner, vars familjer kan ha betalat stora summor till människosmugglare, föredrar att leva i Sverige på bidrag framför att hanka sig fram i Afghanistan. När detta är sagt är det självklart oacceptabelt att för egen vinnings skull lämna vilseledande uppgifter till myndigheterna och får man avslag på sin asylansökan ska man givetvis lämna landet.

När värden säger att det är dags att gå så går man. Det är ingen exotisk svensk sedvänja, utan sunt förnuft och vanligt hyfs över hela världen. Har man dessutom fått sin sak prövad så har Sverige på alla sätt uppfyllt sina åtaganden.

Jag är vidare mindre förstående inför att svenskar i praktiken agerar för fri invandring från Afghanistan. Det är en helt orimlig linje som främjar kriminella nätverk men som inte löser några problem, varken här eller där.

För vänsterns del handlar det dock inte om att formulera en fungerande politik, utan om att åstadkomma en revolutionär stämning, där unga afghanska globetrotters fungerar bra i rollen som martyrer. Intentionerna kan på individnivå vara uppriktiga, men analyserar man helheten lyser cynismen igenom.

Steg ett, sök asyl i Sverige utan asylskäl, kassera ID-handlingar, ljug om din ålder och obstruera asylutredningen. Steg två, om avvisningsbeslut kommer, agera galjonsfigur för vänsterrörelsen. Vad har du att förlora?

Eftersom den svenska radikala vänstern huvudsakligen är ett medelklassfenomen så uppstår trovärdighetsproblem, man saknar ofta eget underifrånperspektiv. Här passar afghanerna alltså in i bilden.

Just ensamkommandebluffen måste vara det absoluta lågvattenmärket för den svenska asylpolitiken, som förvisso varit dysfunktionell i decennier. Lögnerna staplas på varandra, kostnaderna är enorma, samtidigt som just förlossningsvård, villkoren för äldre och mycket annat blir lidande.

Varför är jag inte förvånad över att vänsterns företrädare vägrar att inse detta?