2   +   8   =  

Borgerligheten hukar i sin ständiga feghet och låter vulgärvänstern härja fritt. Också intellektuell vänster har sprungit och gömt sig. Enbart SD vågar stå upp mot totalitära tendenser. Och nu kanske Aftonbladet!

Dagens debattklimat är en ”plågsam uppvisning i allt det vi förlorat”. Dessa ord kommer idag från Aftonbladet och dess kulturchef Åsa Linderborg. Sällan har det funnit skäl att instämma med Linderborg, men i dagens kolumn träffar hon spiken med mycket stor precision.

Under rubriken Söndringen som befriar vänder hon sig mot det totalitära debattklimat som identitetsvänstern har skapat i Sverige.

”Tydligast blev det när vi som den gångna mässhelgen försvarade yttrandefriheten avfärdades med att vi tänker som vi gör, för att vi är vita eller okunniga. Alltså behöver man inte lyssna på oss.”

Hon har upptäckt att medan våra nordiska grannländer livligt och öppet diskuterar konfliktlinjer och kulturens roll ägnar sig Sverige åt att blockera, censurera och bojkotta. Därtill landar konflikten ofta i enkla symboler som Lilla hjärtat, Pippi Långstrump, Tintin, N-ordet.

”Man kan leka med tanken på att T.S. Eliot stigit upp från de döda och förirrat sig till någon av de alternativa bokmässorna. Skulle han ha blivit insläppt? Hamsun, Hedin, Céline, Jünger – hade de varit välkomna med en ny bok? Troligtvis inte.”

Tongivande aktörer inom vänstern vill inte möta motståndare, vill inte bryta åsikter och perspektiv med dem som tycker annorlunda. Man vill bara träffa dem som tycker exakt likadant. Alla andra ska tystas, förnedras och negligeras. Eller som Linderborg skriver,

”Det är i de åsiktssäkrade zonerna som mångfalden försvinner och med den uppmaningen att lära känna sig själv och förstå sin omgivning (…) När namnkunniga bojkottare sa att det enbart är de alternativa bokmässorna som välkomnar dem som vill stå upp mot nazismen, placerade de 839 utställare och 77 292 mässbesökare bland dem som inte är så nogräknade med stöveltrampet. Vi som var där vet själva vilken barrikad vi står på, men det är den där typen av utfall och sorteringar som drar ner den svenska intelligentian till generande låga nivåer.”

Välkommen, Åsa Linderborg, till den känsla som Sverigedemokrater ofta får uppleva, när folkliga, fredliga, festliga samhällsengagerade event i hotfullhet stämplas som nazistiska.

Sverigedemokraterna bedöms aldrig för de åsikter man har och försöker ge spridning åt, utan efter illasinnade nidbilder fyllda av hat och förakt – bara därför att man är socialkonservativ och vill värna det som var folkhemmets konsensus fram till 1960-talet.

Ett skäl till att jag sympatiserar med den Sverigedemokratiska sfären är att ingen i handling är mer liberal, i meningen öppen för debatt, och intellektuellt hederligare än SD. De som kallar sig liberaler vågar inte debattera! Jan Björklund kastar fruktansvärda epitet, hämtade från Stalin kommunistiska härskarteknik, som svar på försök till debatt om angelägna samhällsproblem.

Alla etablissemang som säger sig stå för fina värderingar borde ägna sig åt en stunds självrannsakan. I handling står de för exakt motsatsen!

Eller som Åsa Linderborg skriver utifrån sin horisont,

”Vi har sedan SD:s framväxt lidit av en kvävande konsensus där litteraturen och kulturjournalistiken med en stelopererad min patrullerat den goda moralens gränser. Rädslan att tycka olika har varit så stark, att vi till skillnad från våra grannländer inte ens har ett levande samtal om vår (harmlösa) samtidsprosa.”

De som skriker nazist och fascist mot demokratiskt övertygade motståndare som framför sakliga argument och analyser, ingår i själva verket i den krets man anklagar andra för att tillhöra.

Den individuella handlingen övertrumfar alla ord. Och sett till handling är det inga som är större demokrater, större förkämpar för yttrandefrihet och mångfald än Sverigedemokraterna. Och nu kanske Aftonbladet Kultur…