Separatism och nationalism i jakt på trygghet

Står EU inför en ny sorts splittring, underifrån? De starka känslorna kring de katalanska nationalisternas kamp för självständighet skulle kunna inspirera en separatistisk våg över hela Europa.

Nationalism är ett fult ord på svenska. Hos makthavare och medier associerar det till krig. Men i folkopinionen växer nationalismen i styrka när människor söker trygghet, igenkänning och stabilitet i en allt mer stökig och orolig globalisering.

Att nationalism skulle vara höger är också en grov missuppfattning. De drivande bakom den nu så aktuella katalanska separatismen i Spanien är vänster. Så är det också i Skottland.

När EU från Bryssel visat liten förståelse för den katalanska upprördheten över spanska poliskårers våld mot katalaner som ville rösta, beror det på att separatismen i Spanien lätt skulle kunna sprida sig till andra EU-länder där lokalnationalistisk separatism glöder: där skottar, flamländare, norditalienare och basker ännu är de mest högljudda.

Europeiska unionens viktigaste byggstenar är medlemsländerna. De förenas sedan ”uppåt” i globaliseringens anda, som strävar efter allt större enheter. Men det överensstämmer inte med vad medborgarna vill ha. För dem är trygghet på ett socialt plan, där man känner igen sig i sitt eget land, och på ett politiskt plan, där man känner att makten lyssnar och företräder människorna, avgörande.

När det gäller ekonomi och handel är folk införstådda med att globaliseringen skapar tillväxt och välstånd, men det betyder inte att människor blir kosmopolitiska utopister.

Det är här en vidgande avgrund växer fram mellan människor i sin vardag och de politiska makthavarna. Politiker tror att man kan ”globalisera” politik och demokrati på samma sätt som handel. Det är fel.

När befolkningar ser att politiker hellre reser till Bryssel och umgås med likasinnade, än företräder folket på hemmaplan, vill man skaffa sig politiska företrädare som förstår vem det är man företräder. En ny utveckling inåt, nedåt mot det lokalt igenkännbara blir då faktiskt naturlig i en tid då globaliseringen dragit fram över världen.

Separatismen i Europa ska ses som en motreaktion mot att politikerklassen klipper sina band med den befolkning man borde företräda, för att istället skaffa sig en helt annan världsbild. Som till på köpet har sökt sig högt upp i en kosmopolitisk stratosfär, allt medan väljarna befinner sig på marken, i den grå vardagen.

Bästa sätt att motverka separatistisk uppsplittring är att politiker vänder hem och företräder befolkningens intressen. De många som arbetar och sliter, betalar skatt och borde vara huvudsaken för politikens intresse. Det är dessa människor som har rätt att kräva en rättsstat som förmår upprätthålla lag och ordning, en välfärd som fungerar, infrastruktur som utvecklas och som självklart alltid sätter det egna landets medborgare före alla andra. Inte tvärtom.

Då minskar angelägenheten att ändra nationsgränser. Detta betyder inte att all separatism och självständighetssträvan är fel. Upplever en befolkning att man har en egen kultur, språk och traditioner kan man ses som en egen nation, och göra legitima anspråk på en egen stat.

Och en bättre lokal förankring av folkvalda ska ju inte ske enbart, eller ens främst, för att undvika utbrytningar, utan är naturlig i första hand av demokratiska skäl, men separatismen är ett tydligt symptom på hur illa ställt det är med demokratisk förankring i dagens Europa.