Nobels fredspris går till opinionsbildare, pratkvarnar, istället för till de som visar handlingskraft och riskerar livet i konkret arbete för humanitär insatser och fred, som Vita hjälmarna.

Från Oslo rapporteras idag att 2017 års fredspris går till antikärnvapenkampanjen ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons. Detta därför att de ”uppmärksammar” faran med kärnvapen och vill åstadkomma ett ”fördragsbaserat förbud” mot sådana vapen.

Det låter så bra. Att visa sitt engagemang mot atombomber är så fint. Spelar det någon roll? Utanför de kretsar som mår bra av att få visa sig vara för fred och emot krig, är det realpolitiska svaret: nej.

ICAN är en paraplyorganisation för ett hundratal aktörer mot kärnvapen, bland annat Läkare mot Kärnvapen och Svenska freds. Man har varit pådrivare bakom att FN lagt fram en kärnvapenkonvention för nedrustning som medlemsländerna uppmanas skriva på. Flertalet Nato- och EU-länder tänker inte skriva på.

Avtalet är kontroversiellt. Det inger “falskt hopp” om nedrustning av kärnvapen och leder fel utifrån de krassa realiteter som råder. Det sa USA:s nedrustningsambassadör Robert Wood i en SvD-intervju för några veckor sedan. Han påpekade att det kan få konsekvenser om Sverige skriver på denna konvention. ”En del av vårt säkerhetssamarbete kan hindras av avtalet”, sa ambassadören.

Och Sveriges regering har inte beslutat om man ska underteckna konventionen. Ska man spela det politiskt korrekta spelet, eller ska man vara ärlig om hur verkligheten ser ut?

Sveriges säkerhet kan bli sämre om vi skriver på. Ställer vi oss på fredsaktivismens barrikad kan vår utsatta position som alliansfritt land försämras. Risken är stor att ett undertecknande skadar det försvarspolitiska samarbete som mödosamt byggts upp med flera länder, som Tyskland och USA. Dessa samarbeten är viktiga pusselbitar för att stärka Sveriges säkerhet utifrån alliansfriheten.

Dessa realpolitiska villkor visar att det var fel att Nobelkommittén i Norge att premierar pratkvarnar, som det finns gott om. Bättre hade varit om praktiker, de som utför fredsarbete som gynnar människor i nöd, hade belönats.

En sådan pristagare skulle frivilligkåren Vita hjälmarna i Syrien kunnat vara. Sju medlemmar av Vita hjälmarna sköts i augusti till döds i staden Sarmin i Syrien. Detta vid en attack mot ett av organisationens kontor där deras minibussar och utrustning stals, rapporterade TT.

Vita hjälmarna, vars riktiga namn är frivilligkåren Syriens civilförsvar, bildades 2013. Deras cirka 3000 volontärer arbetar främst med att rädda människor på marken i krigets Syrien där det inte finns någon organiserad räddningstjänst.

Vita hjälmarna delade Right Livelihood-priset 2016, en utmärkelse som brukar kallas för det alternativa fredspriset.

En del kritiker av Vita hjälmarna menar att de skapats av internationella lobbyister som en del av en kampanj mot Assad-regimen. Denna kritik avfärdar Vita hjälmarna som menar att de är opolitiska medborgare som enbart försöker hjälpa Aleppos civila.

Eftersom verkligheten i krigsområden präglas av rörighet och turbulens blir kritiken mot Vita hjälmarna på sätt och vis en bekräftelse på att de arbetar ute i verkligheten. Detta i skarp kontrast till dem som sitter på trygga kontor i västvärldens storstäder och bor på lyxhotell. Då kan man med ord bedyra sin godhet – men hur många hjälper det i praktiken?

Nobelkommittén i Oslo har ofta valt fel fredspristagare. Tyvärr är årets val ett nytt misslyckande.