Länge har det hävdats, att den ekonomiska vetenskapen är liberalernas arena. En del tyder på att förhållandet håller på att ändras. Att Richard H. Thaler fått årets pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för forskning, som bland annat ifrågasätter den inom liberalismen vanliga föreställningen om människan som ekonomiskt rationell, får ses som en del av denna utveckling.
Den socialdemokratiske ekonomen Villy Bergström har sagt följande: ”Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) tillräckligt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.”
Också en konservativ är benägen att hålla med. Visst har det alltsedan 1800-talet och den historiska skolan i nationalekonomin funnits alternativa ansatser, men de senaste decennierna har det varit tunnsått. Särskilt avspeglar det sig i populärreceptionen av ämnet. Många enkla ekonomer utan forskningsambitioner, tycks helt enkelt tro, att liberalism är nationalekonomins nödvändiga svar på politiska frågor.
Det har avspeglat sig också i vilka som tilldelats ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”, populärt kallat Nobelpriset i ekonomi. Även om ingen entydig bild avtecknar sig, kan man notera till exempel 1974 års pris till Friedrich Hayek eller 1976 års pris till Milton Friedman, bägge kända libertarianer. De sista åren kan långsamt ett annat mönster skönjas. Ett exempel är 2014 pristagare Jean Tirole, som bland annat forskat kring naturliga monopol och nödvändiga marknadsregleringar.
Hans slutsatser, att naturliga monopol ibland är nödvändiga och att konkurrensen på marknaden kan snedvridas av oligopolliknande strukturer, liknar inte så litet vad en konservativ ekonom som Gösta Bagge kunde hävda för ett sekel sedan.
Detsamma kan sägas om årets pristagare Richard H. Thaler, professor vid Chicago University. En inskränkning måste först göras – jag menar inte, att Thaler skulle vara något skolboksexempel på en konservativ. I många frågor, till exempel vad gäller Brexit, har han tvärtom intagit motsatt ståndpunkt mot vad man förväntar sig. Snarare är det så, att hans forskning kan ge stöd åt konservatismens verklighetsbild.
En ideologi består både av påståenden om verkligheten och värderingar. Den inflytelserike liberale statsvetaren Herbert Tingsten hävdade alltid, att det var verklighetsbeskrivningen som var den viktigaste. Forskning utan ideologisk tendens, kan därför ge stöd åt olika ideologiers verklighetsbeskrivning.
Vad är det då för en verklighet som kommer oss till mötes i Thalers forskning? Den knappa motiveringen som Sveriges riksbank valt lyder såhär: ”för hans bidrag till beteendeekonomin”. Beteendeekonomi är en disciplin i gränslandet emellan ekonomi och psykologi.
I pressmeddelandet där riksbanken utvecklar denna motivering har det tagit fasta på några begrepp. Ett är ”begränsad rationalitet”. Det innebär att människor tar beslut, som är rationella givet en viss del av sin ekonomi, men inte reflekterar över hur det påverkar förmögenheten som helhet – ett sätt att förenkla beslut.
Ett annat är ”sociala preferenser” som tar fasta på, att många företag tar beslut, också när det gäller till exempel prissättning, baserat på kriterier som ”rättvisa”, vilket visar att ekonomisk nyttomaximering inte är företags enda prioritet.
Det tredje är ”bristande självkontroll”, som går ut på att människan till sin natur är impulsiv och faller offer för sin drifter, trots att man ställt upp mål som går i en annan riktning. Ett exempel Thaler i populära sammanhang brukar ta upp är, att väldigt få lyckas hålla sin nyårslöften.
Vad hur nu detta med konservatism att göra? Ja, en avgörande skillnad, som ofta brukar framhävas, mellan liberalism och konservatism, är att liberalismen har en tro på en rationell människa. Det brukar på ekonomiskt språk kallas, homo economicus, den ekonomiska människan, en nyttomaximerande apparat som ligger till grund för många ekonomiska modeller. Konservatismen däremot har en i grunden pessimistisk människosyn. Den pessimistiska människosynen gör att människan inte rationellt kan planera samhället, utan måste lita till traditionen och historien för att det ska fungera.
Alla de anförda exemplen på Thalers forskning ovan visar, att människan inte är rationell, att hon tar beslut på helt andra grunder. Det är därför ett tydligt stöd för den konservativa åskådningen, och kan tjäna som tecken på att nationalekonomin håller på att förändras.