Hösten 2015 kulminerade galenskapen i Sverige. Medan antalet asylsökande steg upp till tiotusen per vecka målade sju av riksdagens åtta partier in sig i ett hörn genom sin asylliberala retorik och gjorde sig oförmögna att agera förnuftigt.
Trycket mot EU:s yttre gräns hade ökat successivt, bland annat till följd av att just Sverige utlovade asyl, familjeåterförening och livslång försörjning till alla som påstod sig komma från Syrien. Krav på legitimation krävdes inte. När sedan EU:s yttre gränsen började läcka som ett såll ökade inströmningen, i synnerhet till Tyskland och Sverige.
Den svenska regeringen vägrade länge vidta några som helst åtgärder för att stoppa inflödet utan spred istället rena myter om syriernas höga utbildningsnivå. Det enda som liknade en strategi var en önskan om fördelning av migranter inom EU, vilket andra medlemmar var måttligt intresserade av.
I september ordnade Grön ungdom nån sorts evenemang på Medborgarplatsen under parollen ”Refugees welcome” där Stefan Löfven pläderade för fortsatt öppna gränser; ”Mitt Europa bygger inte murar”.
Hela sjuklövern var då rörande överens om att detta var rätt melodi. Även moderatledaren Anna Kinberg Batra ville hålla tal på ”Refugees welcome”, men fick inte för arrangörerna. Samma månad gjorde hela PK-Sverige vågen över att en kändis i nöjesbranschen hade räknat ut att hela migrationskostnaden kunde översättas i pizza, läsk och betal-TV. Själva kalkylen höll förstås Kalle Anka-nivå, men euforin över hans klokhet visste inga gränser.
Farsen närmade sig då sitt klimax. I oktober ordnades en tillställning på Münchenbryggeriet, där olika regeringen närstående organisationer skulle samlas för ”att tillsammans skapa ännu bättre förutsättningar för nyanlända som kommer till Sverige”. Det sjöngs halleluja och deltagarna fick bland annat reda på att ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”, vilket var den ordagranna formuleringen på en bildpresentation framförd av Ingrid Lomfors, chef för myndigheten Forum för levande historia.
Just detta var egentligen inget nytt, Fredrik Reinfeldt hade tidigare yttrat något liknande och antinationalismen i sig var sedan länge utbredd. Men det hela fick ju en lätt apokalyptisk dimension när migrationstakten var uppe i 10.000 migranter i veckan från Afrika och Mellanöstern, medan regeringen ordnade ett sorts seminarium där det meddelades att det inhemskt svenska inte existerade.
Den politiska handlingsförlamningen fortsatte, även om man så smått började förstå att saker och ting inte stod helt rätt till. Regeringen och Allians-partierna nådde den 23 oktober en i sammanhanget verklighetsfrånvänd överenskommelse med 20 punkter. Den innehöll visserligen några begränsande åtgärder, men inget som nämnvärt påverkade inflödet av asylmigranter.
Vissa av punkterna, såsom 200 miljoner extra till civilsamhället och utredning av fler lagliga vägar för migranter till Sverige, visade att polletten fortfarande inte hade trillat ner ordentligt. Moderaterna passade på att kräva gehör för en hjärtefråga, nämligen utvidgat rut-avdrag.
Kort därefter ändrade dock Moderaterna uppfattning och krävde helt stängda gränser och den 24 november gav regeringen efter i en historisk kovändning. Vice statsminister Åsa Romson grät på presskonferensen och avgick så småningom, då hade hon fått driva sin katastrofala politik till vägs ände. Facit blev sammanlagt ungefär en kvarts miljon asylsökanden under 2014 och 2015 och givetvis skenande kostnader för hela samhällsapparaten.
Och glöm inte, under hela denna bisarra episod pågick en totalt skamlös smutskastning av Sverigedemokraterna, det enda riksdagsparti som konsekvent motsatte sig de öppna gränsernas galenskap. Det som inom kort skulle visa sig vara ohållbart framhölls av auktoriteter som genomtänkt och självklart.
Många enskilda betalade också ett högt personligt pris, både socialt och i arbetslivet, för att de vågade kritisera den förda politiken. Ja, detta fortgår ju än idag, möjligen därför att etablissemangets företrädare är extra bittra över att SD:arna till på köpet fick rätt.
Ovanstående kan vara bra att ha i åtanke, när exempelvis Moderaterna idag säger sig stå för restriktiv migrationspolitik. Jag vet att den nye moderatledaren Ulf Kristersson försöker distansera sig från tiden fram till hösten 2015, men när det var skarpt läge höll han låg profil, liksom i princip hela den moderata riksdagsgruppen.
Under två år har vi nu sett en viss tillnyktring, men detta är långtifrån över.
För det första är den nuvarande politiken fortfarande inte långsiktigt funktionell, även om högkonjunkturen i någon mån mildrar effekterna. Vidare vill politiska partier både till höger och vänster, för att inte tala om en synnerligen högljudd skara asylaktivister, föra en mer migrationsliberal linje. Mycket hänger förvisso på hur EU:s yttre gräns fungerar, men erfarenheten visar ju just hur oklokt det är att förlita sig på detta system.
Samtidigt står vi alltså inför helt oundvikliga problem med rättsskipning, sjukvård och en lång rad andra samhällsfunktioner som är satta under stenhård press. Det är uppseendeväckande att exakt de politiker som förorsakade krisen tycker sig sitta på unika kunskaper om hur den ska lösas.
I närtid sjöng de med änglarna, för att de inte förstod bättre eller för att det passade deras personliga karriärer. Så varför ska vi lita på dem nästa gång de behöver stå upp för obekväma beslut?