Bakom självständighetssträvanden ligger alltid en historisk ödesgemenskap, det egna språket, det andliga arvet som är byggstenar i den egna identiteten. Det är folkets vilja som formar nationalstaterna, deras hem där de kan känna sig behövda, älskade och omhändertagna.

Den senaste partiledardebatten blev tyvärr en upprepning av ett lågvattenmärke som väljarna inte ska behöva utsättas för i en livskraftig demokrati. Det är sakliga argument som ska styra, inte ogrundade anklagelser om extremism. Vem som är extrem kommer alltid att bedömas med betraktarens ögon och tillför inget av värde i debatt och politik. Ändå envisades vänstern med att anklaga Sverigedemokraterna för extrem nationalism och att inte hålla rent från nazism.

Försvar av nationalstaten går hand i hand med ett visst mått av nationalism. Därför har nationalismen blivit alltmer brännande fråga. Nationalismen har sina komplikationer – och konfrontationer – när den bubblar upp efter ett långvarigt förtryck och då kräver rättvisa och gottgörelser för det förflutnas oförrätter. Men den uppslutning bakom nationalstaten som Sverigedemokraterna står för är inte extrem, den är måttfull och eftersträvar endast minskad splittring i vårt land.

Det är betecknande att inga av de etablerade opinionsmakarna i Sverige eller ”experterna” vill se det rättfärdiga i nationella oavhängighetssträvanden utan att de är helt fixerade på verkliga eller inbillade ”minoritetsförtryck” i upprättandet av stabila nationalstater. Detta är, naturligtvis, i analogi med den fortgående processen att förvandla svenskarnas Sverige till ”ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle”.

I vänsterliberalernas ”samtal” om nationalismen som politisk kraft i Europa är det frapperande att etablerade debattörer ständigt återkommer till samma sak, att politikerna ”tar till det gamla tricket nationalism”. Som om det inte finns en folkligt bred förankrad strävan efter nationell oavhängighet eller integritet, utan att det enbart skulle vara fråga om ”ett trick” att manipulera massorna med.

Ingen vänsterliberal tycks vilja inse att många statsbildningar inom Europa och särskilt inom det forna Sovjetunionen är artificiella som i Öst- och Centraleuropa endast kunde hållas samman genom förtryck, dessutom i kombination med en falsk och i praktiken genomrutten ideologi, den kommunistiska (marxist-leninistiska)!

Vilken respekt för demokratin har vänsterliberalerna, när de inte respekterar folkviljans krav på upplösning av det multinationella (och flerspråkiga) Centraleuropa eller Sovjetunionen i dess nationella beståndsdelar utan enbart oroar sig för den aktuella konflikten och att denna strävan efter integritet ska spilla över till deras egen bakgård?

Studera bakgrunden till de nationella konflikterna i Östeuropa (som ligger latent även i Västeuropa som senast manifesteras i Katalonien) och du ser hur den historiska ödesgemenskapen, det egna språket, det andliga arvet, är byggstenarna i deras etniska identitet. Den avgör folkets vilja att forma sina nationalstater, sina hem där de kan känna sig behövda, älskade och omhändertagna.

Varför då allt våld, som i det forna Jugoslavien, som i Ukraina, i nationalstatsbildningens spår? Men detta är sällan nationalismen i sig som bär skulden, det är istället förtrycket av nationalkänslan som driver fram hat och oförsonlighet.

Jimmie Åkesson har rätt när han, som svar på vänsterns angrepp om påstådd undfallenhet mot nazism, med emfas påpekar att vänstern ständiga attacker mot allt och alla som hävdar sin nationella rätt driver fram extremism. Den sunda och återhållsamma nationalism som Sverigedemokraterna försvarar är i själv verket ett vaccin mot såväl extremnationalism som okontrollerad globalism.

När man nu ser att nationalismen, lika väl i sina mildare som strängare former, har sina rötter i vår urgamla gemenskapskänsla, ja är kärnan i vår självkänsla, borde man då bli så mäkta förundrad över att den kan anta närmast religiösa former? Vi har i dessa tider sett våldet blossa upp i kraftiga former. Detta särskiljande mellan riktiga människor och halvmänniskor är icke en teori som beror på nedärvda idéer; det finns snarare en spänning vilken ständigt på nytt gör sig gällande i olika situationer. Det är den som gjort brytningarna i det europeiska samhället så bittra.

Nu i vår tid sätter denna söndring in med förnyad styrka och driver fram nationalismen till en hastig blomstring. Nationalkänslan är icke, som man ofta får höra, en ny uppfinning, närmare daterad från Napoleons tiden. Under medeltiden fattades ingalunda nationella särdrag i kulturen, varken i den religiösa eller profana. Var och en som blott känner en smula till engelsk, fransk och tysk medeltidslitteratur och konst vet att det personliga går både djupare och är inifrån finare nyanserat än vad som är fallet nu under all vår nationalistiska särodling.

Medeltidsdiktaren behöver inte värna om sin originalitet, han kan sjunga fritt ut från sitt hjärta, han kan ta emot inspiration från alla håll, men han är och förblir nationell. Det fattades heller inte nationell självhävdelse under medeltiden, vilket man bäst märker i kungarnas kamp mot påven i Roms diktatorslater.

Förhoppningsvis kan vi hitta en nationell mobilisering som för européerna närmare varandra och att ingen kommer till sann kultur utom genom Europa, men vi måste ha så mycket sunt förnuft att vi inte braverar utom all kontroll.