Det finns miljarder av människor som gör allt för att komma till länder som kan lyfta dem från fattigdom. Men är detta rättvist?

Det är lätt att med stöd av befolkningsstatistiska data visa att befolkningen har ökat först måttligt, sedan stagnerat och även gått något tillbaka i Europa under många decennier, medan den ökat kraftigt och på flera håll explosionsartat i Tredje världen, i bortre Asien och i så gott som hela Latinamerika och Afrika.

Detta är inget nytt. Alla vet att det förhåller sig så; detta har det skrivits och talats om, bl.a. i massmedier, under de senaste 50 åren. I mängder av reportage och artiklar och föredrag har det, särskilt på 60-talet, slagits larm om ”Befolkningsexplosionen i Tredje världen”.

Själva fakta om denna befolkningsutveckling är inte särskilt intressant (eftersom det är något mycket omtalat och omskrivet och därför till leda välbekant). Intressant blir det först, när man har något att säga om detta. Frågan är då vad jag har att säga som är relevant för Sverige?

Om jag i stort endast vill säga att invandringen, särskilt den s.k. flyktinginvandringen, är en flykt från överbefolkningen (med alla dess följder: växande nöd och elände, social instabilitet, revolutioner och krig, farsoter och sjukdomar) som bara kommer att tillta så väntar man sig mer. Varför inte en analys av detta som anger orsakerna? Varför inte framföra några förslag till botemedel (eller redovisningar av andras förslag till botemedel)? Då skulle följdfrågan bli hur det kommer sig att dessa förslag, eller rättare sagt förhoppningar, hittills inte utfallit så väl? Jag ser redan en hel tjock bok för mig. Jag måste starkt koncentrera mig.

Antagonismen (motsättningen) mellan i-världen och u-världen har sin egentliga grund i att u-världen påverkats allt starkare, med eller mot dess vilja, av i-världen (dvs den överlägset västerländska teknologin, de västerländska frihetsidealen – demokratin – och den västerländskt materialistiska livsstilen, överflödssamhället, konsumtionssamhället).

Eftersom u-världen i varierande grad sitter fast i sin (från västerländska värderingar sett) ”underutveckling” och inte själv till fullo behärskar vare sig den västerländska teknologin eller den administrativt sociala ingenjörskonsten (för att få moderna samhällen att fungera), så uppstår allt sämre och alltmer instabila sociala förhållanden i dessa ”underutvecklade länder” med ökat missnöje med de egna förhållanden, och de som kan försöker ge sig i väg till i-länderna.

Att människorna i den fattiga och bekymmersamma världen ger sig av till den rika och (mer) bekymmersfria världen är ju ganska självklart – och nog inser alla detta: att vi själva skulle göra detsamma om Sverige vore ett sådant u-land. Eftersom Sverige inte tar emot ”flyktingar” från fattigdom utan endast ”flyktingar från politiskt eller religiöst förtryck”, så uppger de förstås att de utsatts för ”förtryck”, och i vissa fall kan detta säkert vara riktigt, eftersom flertalet u-länder i varierande grad utsätter sina medborgare för förtryck (jämfört med förhållandena i Sverige och andra demokratiska i-länder och jämfört med de ideal som FN:s deklarationer om de mänskliga fri- och rättigheterna proklamerar och som varje medlemsnation i FN har åtagit sig att följa).

Faktum är att just FN-deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna förutsätter att i stort sätt alla världens nationer är demokratiska välfärdssamhällen. Och då detta långtifrån är fallet – endast ett begränsat antal länder, huvudsakligen i i-världen uppfyller dessa krav – flyr människorna från huvudsakligen u-världen till länder i Nordvästeuropa. Den typ av välfärdsstat som finns i Skandinavien är särskilt lockande för en värld i uppbrott från fattigdom, miljöförstöring och brist på framtidstro.

Migrationen till västvärlden kommer att fortsätta så länge vänsterliberaler styr våra länder och så länge västvärlden är de enda länderna som förväntas efterleva FN-deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna. Det finns miljarder av människor som gör allt för att komma till länder som kan lyfta dem från fattigdom. Men är detta rättvist?

Den ensidiga överflyttningen av ansvar från u-länder till i-länder är i grunden orättvis, det är en exploatering av våra samlade tillgångar och det är ett övergrepp på Europas folk och framtida generationer européer. Bristen på respekt för våra förfäders ansträngningar sticker i ögonen. Det som utspelar sig idag kan närmast likna överflyttningen av européer till USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

Att vänsterliberaler tar lättvindigt på denna transformation av vårt land är anmärkningsvärt, att utan eftertanke kasta bort vad generationer före oss byggt upp är ett övergrepp.

Demografi är ett vapen i händerna på vänsterliberaler för att gömma sig bakom när de ska ursäkta nya skattepengar till asylindustrin. Nöden i andra länder är inte ett resultat av deras eget beteende. Västvärldens hårt arbetande befolkningar ska gång på gång göra sin plikt att städa upp där andra missköter sig.

Vänsterliberalerna missar inte ett tillfälle att förvandla jordens påstått tillbakasatta till vår angelägenhet, till vårt ansvar, men aldrig ett ord om detta vore till vårt förfång.

Ingen politiker som saknar kraft att sätta sig emot den orättvisa världsordning som etablerats och upprätthålls av vänsterliberaler bör få väljarnas förtroende – Ungerns Viktor Urban är en förebild. Hur länge ska västvärldens folk stå ut med politiker som arbetar mot deras fortsatta existens och fortlevnad i välstånd och frihet?