Den arbetsmoral, sociala tillit och sammanhållning som präglat vår svenska kultur förklarar internationellt låg grad av korruption. Så vart är vi på väg när vår kultur är på väg att fasas ut till förmån för mångkultur?
Vad kännetecknar en framgångsrik stat med någorlunda generellt välstånd? Frågan kan vridas och vändas på, men om att land är korrumperat kommer eventuellt välstånd att fördelas skevt och utvecklingen att hämmas. Undantag finns, men i allmänhet korrelerar fattigdom och snedfördelat välstånd relativt väl med hög korruption.
Korruption är ett gift utan dess like, som saboterar hårt arbete och goda intentionerna. Tjuvar med slips stjäl det de kommer över tills moralen i hela samhället eroderar.
I detta avseende är Sverige förhållandevis förskonat. Det är ett objektivt faktum att Sverige klarar sig mycket väl i internationella jämförelser, enligt Transparency International ligger Sveriges antikorruptionsindex på en hedrande fjärdeplats i hela världen och har legat högt sedan lång tid tillbaka. Det borde vara en starkt bidragande orsak till att Sverige tills vidare åtnjuter rättssäkerhet och hyfsat förutsägbara myndigheter.
Är detta en slump? Tja, vi kan titta på vilka andra länder som ligger bra till enligt denna mätning. Nio av de tio länderna med högst poäng är nordeuropeiska eller anglosaxiska länder, helt eller delvis protestantiska eller anglikanska fast med sekulariserat samhällsliv. Endast Island, 14:e plats, faller utanför topp-tio bland de nordiska länderna.
Den så kallade kulturkartan visar att länderna med högt antikorruptionsindex tenderar att ha sekulära värderingar och individualism (”self expression values”). Sambandet är alltså ganska tydligt, antikorruption och kultur hänger ihop.
I sin bok Debunking Utopia framhåller författaren Nima Sanandaji nordisk kultur som en faktor bakom arbetsmoral, social tillit och sammanhållning. Helt uppenbart går antikorruption hand i hand med detta.
Så vart är vi på väg när nordisk kultur är på väg att fasas ut till förmån för mångkultur? Hittills har det inte blivit någon katastrof och så länge migranter kan anpassa sig till svenska förvaltningstraditioner är det ingen omedelbar fara på taket. En aktuell trend är dock att etniska samhällen i samhället håller på att uppstå, ofta starkt präglade av livet i Mellanöstern, där klanmentalitet och just korruption är galopperande problem.
Ett illustrativt exempel är Sigtuna, där kommunens socialdemokrater vann den syrianska befolkningens stöd och gjorde Ibrahim Khalifa (S) till kommunstyrelsens ordförande. Och i ett avsnitt av Uppdrag granskning från april skildras ganska odiskutabla fall av korruption i Sigtuna med etniska förtecken.
Vi kommer att få se mer av detta i takt med att migranter segregeras inte bara från svenskar utan även från varandra utmed etniska och religiösa skiljelinjer. Nästa steg är etnifiering av lokalpolitiken.
Någon invänder kanske att exempelvis Transparency International inte har fångat upp denna utveckling, Sverige ligger som bekant fortfarande bra till. Det kan ligga något i det. Men för det första finns en viss tröghet i systemet och för det andra mäter Transparency International bara utvecklingen i statens byråkrati, inte på kommunal nivå. Och det är i kommunerna det sker.
Ett aktuellt och kanske ännu mer uppseendeväckande exempel än Sigtuna är familjen Ali Khan, som rapporteras ha mycket stor makt i Angered i Göteborg. Man kan innerligt hoppas att patriarken i familjen är precis så from och välvillig som han framställer sig, men många andra i familjen har dömts för brott. Det intressanta är dock att parallella samhällsstrukturer med etniska förtecken växer fram, en tickande bomb i folkhemmet.
Alla grupper i samhället kommer att reagera negativt den dag de upplever att korrupta kommunpolitiker och informella bossar favoriserar sig själva och sina närmaste. Då avtar viljan att betala skatt, att följa regler, vittna i rättegångar och att göra rätt för sig i största allmänhet. På sina håll är detta redan på väg.
Och detta är inte det enda problemet. 68-vänsterns marsch genom institutionerna har gett god utdelning och nu har man sitt folk lite varstans i kulturvärlden, i skolor, på redaktioner och universitet. Men eftersom deras korruption främst är politisk så slår den inte direkt mot ekonomin och är lite svår att kvantifiera. Icke desto mindre är den skadlig.
Ett tredje problem är den pursvenska konformismen och oviljan att stå upp för obekväma åsikter, på sina håll kombinerad med tilltagande inkompetens. Det kan påverka myndigheter något oerhört när en fix idé genomsyrar organisationen och ingen vågar ifrågasätta den. I värsta fall urartar det i ren myndighetsaktivism, räcker det med att jag säger Migrationsverket?
Sammantaget finns anledning till oro för den svenska offentliga byråkratin. Här händer saker som kanske inte syns i första taget i internationella mätningar, men som så småningom kan drabba oss med full kraft. Och då är det extremt svårt att vrida klockan tillbaka.
Jag hoppas förstås att jag har fel, att integritet och hederlighet är och förblir tillräckligt starka krafter i det svenska samhället. Var och en i någon form av ansvarig ställning har ju dessutom möjlighet att göra skillnad till det bättre, låt oss inte missa den möjligheten.