Det intressanta med Moderaternas ökning i Ipsos-mätningen är att den visar vilken central roll ledarskap har för väljarkåren. Statsvetare och journalister brukar säga att partiledare inte har någon större betydelse. De har fel.
I Ipsos mätning för oktober ökar Moderaterna med 6 procentenheter, från 16 till 22 procent. En ovanligt stor förändring. Inför partiledarvalet skrev många journalister att det inte var någon skillnad mellan Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson. Varför skulle partiet byta? Som om ledarskap inte har någon betydelse, bara ideologin.
Så ser inte väljarkåren på politik. Man sätter stort värde på ledarskap. Ledare som förmedlar sitt budskap på ett trovärdigt sätt. Det handlar givetvis om vilka idéer man står för, men i svensk samhällsdebatt underskattar man de värden som en ledare förmedlar.
Jag tror inte det är en slump att partiledare som Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Alf Svensson var större än sina partier. För att inte tala om Per Albin Hansson under andra världskriget. De hade en moralisk grundton som starkt lyste igenom när de framträdde och gav dem ett förtroende utöver det vanliga.
Många, för att inte säga flertalet, partiledare förmår inte skapa denna stabilitet och trygghet, utan signalerar tvärtom osäkerhet, träaktighet och testuggande. Då kan denna svaghet överskugga idéerna och budskapen.
Nye Moderatledaren har på kort tid visat att han förmår formulera sig, ge ledarskapet ett innehåll. Och detta i en tid då inte alla besked kan ges, eftersom det politiska landskapet är komplicerat. Då blir ledarskap än viktigare. Det gäller att övertyga publiken om vad man vill, även om det inte finns någon rak väg framåt.
Och Kristersson behöver all ledarskapsförmåga han har för att sy ihop en allians som börjat spricka i sin fogar. Både taktiskt och till sakpolitiska prioriteringar.
C och L vill närma sig S, eftersom man har svårt för tanken att vara beroende av SD. Men ju närmare S som allianspartier söker sig, desto svagare taktisk position får M.
När det gäller innehållet i politiken talar Kristersson om ett återupprättande av ”kärnstaten” som en huvuduppgift. Det är inget annat än att prioritera SD-frågor. Det är här SD från S tagit över värnandet om trygghet och välfärd för dem som byggt den. S har släppt dessa frågor för att istället prioritera identitetspolitiska frågor om könskamp, hbtq och rasifiering.
Problemet för Kristersson är att C och L hellre prioriterar migranter än landets egna medborgare. Att närma sig SD:s profilfrågor får centerpartister och liberaler att må dåligt och är kanske därför inte enklaste vägen att sy ihop alliansen.
Det var här som Anna Kinberg Batra misslyckades. Nu återstår att se om Ulf Kristersson kan överbrygga skillnaderna, och om han som en skicklig ledare, har alternativa lösningar i bakfickan om huvudlinjen inte fungerar.