Nye moderatledaren Ulf Kristersson är en slipad politiker. Vi kan redan se tecken på hur han tänker vinna väljarna tillbaka till partiet. Inte genom smutskastning av SD, utan genom att åter skapa stark laddning i konflikten mellan höger-vänster.
Jag tycker mig se tecken på vilken strategi som Ulf Kristersson tänker driva som ny partiledare, och som han bara har tio månader på sig att genomföra inför riksdagsvalet.
Redan rasar LO mot nye moderatledarens förslag om att i grunden reformera arbetsrätten och lönebildningen. ”Det är en krigsförklaring”, säger LO-chefen Karl-Petter Thorwaldsson till Dagens Industri. Thorwaldsson varnar för ”mycket allvarliga konsekvenser” om alliansen skulle göra verklighet av Kristerssons politik.
Det är inte uteslutet att detta hårda utfall från Thorwaldsson (som ju också ingår i S-partiledningen) är precis vad Ulf Kristersson önskar.
En traditionell konflikt i ekonomiska och fackliga stridsämnen mellan moderater och socialdemokrater skulle kunna flytta politikens fokus bort från invandringsproblematiken.
Detta skulle gynna Moderaterna på flera sätt.
1) Kristersson skulle kunna ena alliansen i dessa förut så känsliga frågor inom borgerligheten, men som inte längre är det eftersom både C och L hamnat till höger om M i dessa frågor sedan Reinfeldt/Borg ville lägga arbetsmarknadsstrider åt sidan.
2) Kristersson har inga problem att få med sig Stefan Löfven i att försöka flytta fokus till dessa frågor. Också S skulle tjäna på att politiska striden stod om arbetsrätt och ekonomi, snarare än kriminalitet, lag och ordning i förorter.
3) Kristersson, och även de andra gamla partierna, lägger sin retorik i migrationsfrågorna närmare SD och neutraliserar därmed de politiska skillnaderna. Det ska framstå som att SD inte har något att tillföra.
4) Kristersson kan hoppas att det tredje blocket, SD, med en sådan höger-vänstervalrörelse hamnar i spagat. I vissa ekonomiska frågor är SD mer vänster, och i andra mer höger. Gamla partierna skulle kunna försöka attackera SD för att ha otydlig ekonomisk politik.
Det är en ny sorts triangulering. Om Reinfeldt desarmerade arbetsmarknadskonflikten arbetsgivare-löntagare, vill Kristersson desarmera migrationskonflikten genom att blåsa liv i konflikten om arbetsmarknaden.
Kan en sådan taktik lyckas?
Den har goda möjligheter att skapa stor uppslutning inom politiska och mediala etablissemang. Medie- och kulturvänstern har ju alltid velat ha bort migrationsproblemen från dagordningen. Får man hjälp av moderaterna att sätta eld i arbetsmarknadsmotsättningarna kommer man att göra allt för att ge spaltmeter i pressen och timmarna i etermedia åt denna konflikt, som därmed skulle kunna tar bort syret från migrationsmotsättningarna.
Kristersson skulle alltså som högerledare kunna få hjälp av både socialdemokratin, LO och hela massmediekollektivet om att skapa en helt ny politisk diskurs. Inte illa, i så fall.
Men en risk är att initiativet glider över till Socialdemokraterna. Om de får spela på sin hemmaplan är de starka, det var ju därför Reinfeldt lämnade walkover i dessa frågor. Väljare kan börja röra sig från borgerliga partier till S i högre grad än i andra riktningar. Det skulle kunna sluta i att valsegern på silverfat serveras till Stefan Löfven.
Och det finns ett annat aber för strategin. Verkligheten.
Skälet till att Sverigedemokraterna fortsatt har mycket starkare stöd i väljarkåren nu än i förra valet, trots att alla gör allt för att smutskasta, håna och fördriva partiet, är att verkligheten väger upp försöken till demonisering. Om SD inte hade haft rätt, hade partiet varit förintat av den mest samordnade och illasinnade attacken mot ett parti i svensk politisk historia.
Men se, det är väljarna – vilket etablissemangen av någon anledning alltid glömmer bort – som avgör. Och väljarna lever i den verklighet som etablissemangen struntar fullkomligt i. Men för väljarna är det inte retoriken utan verkligheten som väger tyngst. Väljarna ser att Sverige sjunker ner i anarki där kriminella kan slå sig för bröstet medan polisens moral går i botten. Riksdagsmän och ministrar visar öppet sitt förakt för lag och ordning.
Och då blir frågan: vad är mest angeläget för väljarna, arbetsrätten eller den växande anarkin och otryggheten i samhället?
Jag tror väljarna är mer angelägna om att åter våga gå ut i sitt bostadsområde på kvällarna igen, än om hur arbetsrätten ser ut i sina olika beståndsdelar.
Dessutom tror jag inte att de gamla partierna kan lyckas med att triangulära migrationsfrågan. Man har förstört sitt anseende så fundamentalt genom öppna gränser och mer omsorg om utländska medborgare än de egna medborgarna, att väljarna inte förlåter inkompetensen och galenskapen på grund av lite ny retorik. Folk är uppriktigt förbannade.
När Dansk Folkeparti i förra valet annonserade med slogan ”Du vet vad vi står för”, var det inte lite kaxigt. Men man blev landets näst största parti i parlamentet, Folketinget. Även om jag anser att SD borde vara mer konkret än så, är frågan om man inte skulle kunna göra stora valframgångar med samma slogan som Dansk Folkeparti.
Det beror på att Sverigedemokraternas budskap präglas av tydlighet, rakhet, fasthet och övertygelse i för väljarna viktiga vardagsfrågor. Mot det väger taktik oftast väldigt lätt.