Regeringsfrågan står i fokus efter gårdagens val av Ulf Kristersson som ny moderatledare. Liberalerna har krävt att han ska ”sätta ner foten”. Annie Lööf har sagt att hon inte vill bilda alliansregering om de rödgröna blir större.
Så vad säger nye moderatledare om regeringsfrågan?
”Vi gjorde en annan förlorare till vinnare”. Så sammanfattar Ulf Kristersson förra riksdagsvalet och det efterföljande spelet i riksdagen med Decemberöverenskommelse, svag regering och ännu svagare opposition.
Redan här går Kristersson emot Annie Lööf. Hon kräver visserligen att Stefan Löfven ska avgå efter nästa val, men eftersom hon visar större avstånd mot SD än mot S, innebär det rimligen att Lööf vill låta Löfven efter några turer hos talmannen få fortsätta, om alliansen är mindre än rödgröna – som nu.
Här menar Kristersson tvärtom att alliansen, även om man har färre mandat än de rödgröna, borde bilda regering och lägga statsbudget. Vill S fälla den gemensamt med SD, så kan de göra det. Först i ett sådant läge tänker Kristersson ge upp regeringsmakten.
Det är en rakare och tydligare linje än någon presenterat sedan valdagen 2014. Det betyder dock inte att Kristersson omfamnar SD.
I sitt installationstal på söndagen nämnde Kristersson Sverigedemokraterna två gånger: ”Sverigedemokraternas inskränkta nationalism är fel” samt ”vill Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna gemensamt stoppa oss, kan de gott säga det”.
Denna argumentation fullföljde han i den efterföljande presskonferensen. Där får han frågan om vad han vill göra, om det man gjort sedan 2014 varit fel. Han beskriver då den strategi han vill se.
– Vi lägger fram vår politik gemensamt i alliansen (…) Decemberöverenskommelsen var motsatsen: vi lät bli att lägga fram gemensamma förslag eftersom de kunde rösta igenom. Alla måste i grund och botten stå för sin politik. Om sedan andra förenas mot din politik, mot din budget, då har vi respekt för det. Men sluta taktisera om detta. S gör samma sak, lägger fram sin budget.
– Vi trixar inte. Vill socialdemokrater, sverigedemokrater eller vänsterpartister rösta på vår politik, så har vi inga problem med det. Vi anpassar oss inte efter det.
– Det är alliansen som är mina värderingsfränder. M kommer inte ha några förhandlingar med Sverigedemokraterna. Det är alliansen som är vår familj.
– Vi har alla möjligheter att skapa den regering som skulle kunna föra en bra politik. Om S och SD vill röstar bort oss och vår politik, då har dom bollen.
Nu på måndagsmorgonen upprepade Ulf Kristersson i radiointervju i P1-morgon sin strategi med lite andra ord men med samma innebörd:
– Jag tänker inte samarbeta med Sverigedemokraterna eftersom jag inte delar deras värderingar, men man kan inte låtas att de inte finns. Vi kan inte [som med decemberöverenskommelsen] låta bli att lägga fram våra förslag för att de kunde vinna i riksdagen.
– Jag tänker inte föra några separata samtal. Om Sverigedemokraterna däremot röstar på vår budget, så har jag inga problem med detta. Man måste stå för sin egen politik, fullt ut. Men jag tänker inte samarbeta med någon annan än alliansen.
Kristersson har därmed förtydligat sin egen linje inför offentligheten. Det var en av de angelägna arbetsuppgifterna för den nye moderatledaren. Nästa fråga blir än knivigare. Kan Kristersson övertyga Annie Lööf och Jan Björklund om denna linje? Här kommer inte moderatledaren att kunna visa resultat lika snabbt.
Kristersson är tydligt medveten om detta, vilket framgår av en formulering under presskonferensen.
– Alliansen måste enas om alliansen ska ge ett gemensamt besked.
Det är, naturligtvis, en möjlighet att alliansen inte enas om Kristerssons linje.
C och L verkar hellre vilja bilda röd-grön-blå majoritet i likhet med Angela Merkels förra regeringskoalition (som visserligen förlorade 15 procentenheter av väljarna i valet förra veckan). Då kommer, likt i många kommuner, Socialdemokraterna att dominera en sådan regering. Moderaterna kan rimligen inte gå med på en sådan lösning.
Det kommer, om C och L inte är beredd att ge besked, finnas behov av att för väljarna visa att en röst på C och L kan innebära att Löfven fortsätter som statsminister.
Därför måste Kristersson avkräva C och L tydligt löfte om vilken linje de kommer att följa i regeringsfrågan efter valet 2018. Den frågan kan inte vänta till efter valet. I en demokrati har väljarna rätt att veta hur deras röst kan komma att användas i riksdagens maktspel. Kan en röst på Annie Lööf vara en röst för Löfven som statsminister?
Om C och L vägrar att offentligt ta avstånd från denna möjlighet, behöver M i valrörelsen kunna profilera sig som det enda säkra borgerliga alternativet. Då måste M tala om att man inte fått den enighet i alliansen som man hoppats, och därför måste påpeka effekterna av hur väljarna lägger sina röster.
Därmed kan inte allianspartierna skjuta på frågan om de är överens i regeringsfrågan till efter valet, som flera av dem hoppas. Moderaterna måste avkräva de andra svar, så att de vet hur de ska bedriva valrörelse.
Kanske är det detta hot, om att Moderaterna måste avslöja korten, som kan få C och L att ställa upp på Kristerssons linje. Alternativet är att de under hela valrörelsen måste tala om under vilka villkor de tänker släppa fram en ny rödgrön regering. Det skulle undergräva inte bara regeringsdugligheten utan också deras borgerliga trovärdighet.
Det är nämligen så att C och L aldrig kan komma undan frågan om de väljer S eller SD. De vill skjuta på frågan till efter valet, men demokratisk anständighet kräver att de meddelar väljarna i god tid innan valdagen.