Det tjatas mycket om Kristdemokraternas svaga ställning i opinionen, men sällan analyseras varför. Egentligen borde partiet kunna fånga en gångbar svensk mix med såväl solidaritet som plikt och moral.
På något sätt är det paradoxalt att Kristdemokraterna fallit offer för den värdenihilism man borde vara vassa motståndare till. Partiet duttar runt med skattemiljarderna, som om pengar allena kunde göra människor lyckliga.
Medan Jimmie Åkesson (SD) utan problem i sina partiledartal kan förmedla värderingar och politiska krav utan att nämna ett enda pengabelopp, halkar kristdemokrater snabbt in på vad saker borde kosta, och hur mycket lyckligare människor skulle bli om bara KD fick ösa pengar över dem.
Ebba Busch Thor kom i sitt inledningstal till partiets pågående riksting i Uppsala snabbt in på pengar.
”Därför förslår vi idag en satsning om 6 miljarder för att vända utvecklingen i de skolor som inte når godkända resultat. Innan problemen sätter sig i väggarna. Och vi stärker upp Barn- och ungdomspsykiatrin och genomför ytterligare en satsning på elevhälsan. Så att det ska finns möjlighet att nå alla elever.”
Är det verkligen brist på pengar som är det största problemet för elever i stökiga skolor eller för de allt fler unga som mår så dåligt att de söker sig till psykmottagningen?
Svaret är naturligtvis nej, för den som har kristna och konservativa värderingar. Skolelever mår dåligt därför att de lever i en anarki där det skriks, skränas och bråkas dagarna i ända, utan att vuxenvärlden genom disciplin vågar skapa tillstymmelse till studiero. Inte undra på att unga mår dåligt när vuxna ständigt sviker och i konflikträdsla smiter undan sitt ansvar.
Då kommer Ebba med statskassan och sticker till eleverna några tusenlappar var. Varsågod. Var nu lycklig!
Detta är ju det värdenihilistiska och socialistiska samhälle som kristdemokrater borde bekämpa.
Allra värst är det i invandringspolitiken. Där vill KD fortsatt ta emot hundratusentals anhöriginvandrare, och en stor opinion i partiet vill ge permanent uppehållstillstånd till alla som önskar.
Därmed sviker Kristdemokraterna alla samhällets utsatta. Resurserna i staten går i allt högre grad till utländska medborgare istället för till den egna befolkningen. KD är ju medskyldig till att fattigpensionärerna ökar i Sverige, till att akutvården ockuperas av beväpnade gäng. KD sätter människor hemmahörande långt borta, före svenska medborgare.
Många kristna klarar inte av att göra skillnad på var och ens ansvar som person i sin vardag, då man ska sträcka ut en hand och göra det man kan för att hjälpa till, med statsmaktens ansvar, som enligt samhällskontraktet är ett helt annat. Staten ska upprätthålla balansen mellan rättigheter och skyldigheter, och alltid sätta dem som uppfyller sina skyldigheter mot samhället främst.
Om man blandar samman stat och person, uppstår just det kaos vi nu ser breda ut sig i Sverige. Sammanhållningen bryter ihop om de som arbetat hela sitt liv inte får statens stöd, medan de som inte gjort något för landet får gå före.
Kristdemokraterna är förvirrade och kan inte hålla isär Gud, stat och individ. KD-politiker låter staten leka Gud medan man sviker de utsatta man är vald för att skydda.
Men ska man då inte hjälpa de som hamnat i krig och misär långt borta? Jo, vi som försöker leva efter kristna värderingar har ansvar att göra det. Men det ska naturligtvis ske frivilligt. I en bok för längesedan föreslog jag att enprocentmålet i bistånd borde uppnås genom insamlingsverksamhet. Genom avdragsrätt i inkomstskatten skulle staten kunna stimulera insamlingar, men varje krona skulle skänkas frivilligt. Godhet och solidaritet kan bara ske av fri vilja. Om Sverige uppnår enprocentmålet skulle i så fall avgöras av vår egen personliga generositet och solidaritet som medmänniskor, inte av politiska tvångsbeslut.
Och alla vet att hjälpen till flyktingar alltid gör störst nytta i närområdet. Det finns ingen förtjänst i att flytta flyktingar runt halva jorden. Det är ineffektivt och riskerar att sprida motsättningar och konflikter till fredliga länder. Terrordåden på Drottninggatan i Stockholm är skrämmande exempel på just det.
Kristdemokraterna borde i grunden självrannsaka sin politik och bättre anpassa budskapet till den kristna civilisationens grundvärderingar, snarare än till socialistisk värdenihilism.