I dag väljs Ulf Kristersson till ny moderatledare. Han tar över ett parti i total kris, på flera plan samtidigt. Kan Kristersson föra partiet ut ur krisen på månaderna fram till riksdagsvalet? Och i så fall, med vilken politisk linje?

Frågorna kring Moderata samlingspartiet är hur många som helst. Och det är viktiga frågor, eftersom Moderaterna så som tidigare statsbärande parti sätter prägel på svensk politik i sin helhet.

Uppförsbacken för Ulf Kristersson blir brant, hur han än gör. Aftonbladet listar tio problem som belyser hans svåra situation. Men egentligen kokar det ner i tre punkter som kommer att avgöra om Kristerssons ledarskap kommer att bli framgångsrikt eller inte.

1. Nationell realpolitik eller kosmopolitisk utopism
Under Fredrik Reinfeldts ”nya” moderater formades en alltmer utopisk hållning som kulminerade med öppna-era-hjärtan-talet i valrörelsen 2014. Sverige skulle välkomna alla i världen som sökte sig ett nytt liv med god tillgång till bidrag. Denna linje innehåller också ett förakta mot försvarsmakten och polisen som inskränker friheten för folks vilja att göra som man vill, exempelvis gå över nationsgränser utan kontroll. De stora skogarna i Sverige skulle, sa Reinfeldt, kunna bli bostäder för många miljoner migranter.

Under Anna Kinberg Batra tog partiet små, små, steg bort från denna linje. Det skapade bara förvirring och otydlighet: vill M ha öppna gränser om det bara gick praktiskt, eller har man en ideologi som hävdar att nationen tillhör dess egna medborgare och inte omvärlden?

Hur Ulf Kristersson hanterar denna djupt ideologiska fråga, där partiet för tydlighetens skull behöver sätta ner foten på än den ena eller andra sidan? Eller väljer Kristersson att ta den enklaste vägen, dvs göra som AKB och försöka vara både ock, med stor risk att partiets kräftgång fortsätter?

Väljer Kristersson att fullfölja Reinfeldts utopism är Moderaterna ett helt nytt, radikalliberalt parti, som lämnar den konservativa flanken helt fri för andra. Det motsatta alternativet är att återvända till Gösta Bohmans gammelmoderata linje som värnade liberal ekonomisk politik men också betonade konservativa värden, som att slå vakt om nationen, försvaret och lag och ordning.

Det val Ulf Kristersson och partiledningen nu väljer kommer att avgöra vilket sorts parti Moderaterna kommer att vara. Det är historiskt unikt att ett ledande parti står inför så dramatiskt olika val av politisk inriktning. Och att beslut måste ske snabbt inför valrörelsen som börjar om bara några månader.

2. Maktstrategi: vilja regera eller ej
Både Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra har avstått från att regera, trots en mycket stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen efter valet 2014. Alla utländska bedömare skakar på huvudet åt svensk borgerlighet. De röda partierna är mindre än någonsin, ändå kapitulerar de borgerliga och gör allt för att slippa få makten och fullfölja den politik man sökt väljarnas förtroende för.

Det är inte svagt ledarskap, det är inget ledarskap överhuvudtaget.

Ulf Kristersson har inget val annat än att tala om utifall han vill bli statsminister även om alliansen blir mindre än de rödgröna. Det naturliga svaret för alla politiker borde bli: ja. Det betyder att Sverigedemokraterna får inflytande utifrån det folkliga stöd partiet får av väljarna i valet. Sådana är demokratins spelregler.

Frågan är om han får de andra borgerliga partierna att ta sig samman och inse verklighetens realiteter. Om C och L fortsätter att vägra följa demokratiska spelregler, har Kristersson att välja mellan att gå till val utan att vilja bli statsminister, eller lösgöra Moderaterna så att de ser sig själv utifrån en ny mittenposition där M vill nå regeringsmakten genom att söka stöd från såväl liberaler, vänster som socialkonservativa.

Det skulle vara ett stort risktagande för Moderaterna att lösgöra sig från allianssamarbetet, men om C och L är låsta, har Moderaterna inget alternativ – om de inte vill fortsätta AKB:s vela omkring i otydlighetens dimma.

3. Politiskt ledarskap
Sverige har saknat ett folkligt, brett politiskt ledarskap under hela 2010-talet. Det demonstrerades med fruktansvärd tydlighet 2015 på ett sätt som säkert kommer att dominera historieböckerna. Statsministern står ena veckan på Medborgarplatsen och säger att ”i Europa bygger vi inga murar” och hårdnackat vägrade upprätta gränskontroller när miljoner människor från Mellanöstern och Afrika vandrar in i Europa. Sådana gränskontroller, som i enlighet med månghundraårig tradition varit bevis på förmåga att upprätthålla ordning och en nations suveränitet, kallades fascism och nazism.

Bara några veckor senare införde samma statsminister exakt dessa gränskontrollerna. Sverige fick, enligt regeringspartiernas egen retorik, nazistisk och fascistisk politik.

Det intellektuella sammanbrottet på högsta politiska nivå blev därmed fullständigt.

Vi lider fortfarande av en total brist på politiskt ledarskap. Förort efter förort överger svensk lag och inrättar parallellsamhällen där islamistiska regler gäller. Svensk polis ”förhandlar” nu med dessa självständiga territoriella områden. Regeringen blundar och förnekar. De som kräver åtgärder mot utvecklingen anklagas åter för nazism och fascism.

I detta läge har Ulf Kristersson att antingen falla in i övriga etablissemangs förnekande, eller utmana rådande håglöshet.

Uppförsbacken är som sagt brant, men om Ulf Kristersson tar chansen skulle han kunna bli historisk och vara den som bryter etablissemangens gemensamma oförmåga att se verkligheten.