1   +   8   =  

Den nyvalde partiledaren för Moderaterna, Ulf Kristensson, bedyrar att Sverige aldrig får hamna i samma migrationskaos som tidigare. Men som vanligt saknar han en politik eller en plattform för att hindra en upprepning.

Varför börjar inte Moderaterna med en analys om vad som triggar folkvandringen till Sverige? En början är att rannsaka de bärande principerna i svensk migrationspolitik.

Det officiella Sveriges (med Moderaterna som lojal följeslagare) tolkning av jämlikhet som innebär att hit kommande ”flyktingar” först skall få sin sak lika förutsättningslöst och sakligt prövad (också av juridisk expertis) som när en svensk medborgare misstänks för brottslig gärning. Sedan att ”flyktingarna” i Sverige skall garanteras samma materiella och sociala grundstandard som svenska medborgare.

Detta är unikt i världen, och detta för att Moderaterna et consortes ska inför FN, Europarådet och andra internationella fora kunna brösta sig som världens mest liberala och generösa ”flyktingland”, vilket får tuppkammen att svälla av inbilsk stolthet hos våra politiker och en del annat gott folk inom media i Sverige.

De eftersträvar att Sverige går i bräschen som ett föredömligt land vad gäller deras tolkning av FN-deklarationerna om mänskliga fri- och rättigheter och utan hänsyn till svenska folkets rätt och rättigheter.

Hur många vill inte åka till ett Sverige där man som ”flykting” själv får välja om man vill bli svenskar (och inom tre år svenska medborgare utan krav på motprestation) och anpassa sig efter svenska förhållanden, eller om de vill förbli argentinare, bolivianer, libaneser, iranier eller vad de nu är?

Pådrivande för flyttströmmarna är också att de (med svenska skattemedel) erhåller gratis hemspråksundervisning för sina barn och även sig själva samt bibehålla sin egen nationella kultur (fastän de ännu nödtorftigt måste underkasta sig gällande svenska lagar).

Denna valfrihet – inom ramen för ett för dem tidigare okänt generöst välfärdssamhälle som det svenska – leder naturligtvis till kluvenhet och personliga konflikter.

Alla ”flyktingar” är garanterade (enligt av Sveriges riksdag stiftade lagar) samma förmåner och rättigheter som svenska medborgare, vilket i praktiken innebär att dessa ”flyktingar” i själva verket blir privilegierade (favoriserade) i Sverige. De bereds förtursrätt till egen bostad, anskaffning av möblemang, förtursrätt till studier, varvid i allmänhet särskild hänsyn skall tas till deras s.k. ”svårigheter som främlingar i Sverige”.

Avsikten hos de svenska beslutsfattarna är att man därmed i görligaste mån motverkar större missnöjesorsaker bland ”flyktingarna” och därmed röjer väg för deras sociala anpassning till förhållandena i Sverige – med enda resultat att ”flyktingarna” i Sverige inte uppfattar vårt land som en tillfällig fristad, varifrån de snarast skall återvända till hemlandet, utan som ett synnerligen behagligt land som man kan utnyttja för egen vinning, samtidigt som kluvenheten ändå består, ty de känner sig ändå inte fullt nationellt/kulturellt hemma i Sverige.

Kort sagt, den svenska välmenande välfärdsideologin, den världsfrånvända etablerade ”politikerklassen” har i praktisk politik bundit ris bakom sin egen rygg: sentimentaliteten har tagit loven av psykologisk realism och förnuft, kortsyntheten har fått gå före framsyntheten och klokheten. Inte förrän politiker förstår vad som lockar människor från en värld tyngd av befolkningsexplosion och kamp för överlevnad, inte förrän politiker förstår att Europa är till för européer kan Sverige undvika den överflyttning av utomeuropéer som pågått länge, länge. Kristensson har en lång väg att vandra för att med trovärdighet motverka den svenska nationalstatens erodering och frågan är om viljan och orken finns?