Förre socialdemokratiske statsministerkandidaten Håkan Juholt har fått ett nytt jobb som ambassadör på Island. Han har en dyster syn på Sverige och den svenska demokratin sedan han motades bort från makten.
Det var i januari 2012 som Håkan Juholt, efter bara nio månader, såg sig tvingad att avgå som partiledare för Socialdemokraterna. Han lovades nya uppdrag, men fick bara bli suppleant i riksdagsutskott. Det är svårt att inte se det som en hånfullt nedlåtande behandling av Juholt, som innehaft samma partiledaruppdrag som Hjalmar Branting och Olof Palme.
Ekonomiskt har det aldrig gått någon nöd på Håkan Juholt. Han har uppburit riksdagsarvode på 63.800 kr/mån och har rätt till en politikerpension som de flesta S-väljare bara kan drömma om. Men det tog fem år för partiet att ge honom ett nytt uppdrag, då S-regeringen utsåg honom till ambassadör på Island.
I sin första längre intervju som publiceras idag i Svenska Dagbladet frågar Håkan Juholt journalisten hur gammal dennes barn är. Och säger sedan att när journalistens son är vuxen kommer han inte att leva i en demokrati längre.
– Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin, säger Juholt.
– Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna. Färre vill bli folkvalda, partierna tonar ned ideologin. Visst, jag ser en risk att det kan bli diktatur på sikt, säger han med stort allvar.
Förmodligen hänger denna dystra profetia samman med hur illa han anser sig blivit behandlad av sitt parti som han varit så lojal emot. Samtidigt konstaterar han att han inte hade behövt avgå, där i januari 2012. Efter det har egensinniga politiker lyckats väl runt om i världen, som brittiska Labourledaren Jeremy Corbyn eller amerikanske senatorn Bernie Sanders. Håkan Juholt jämför sig med dem.
– Jag bars fram av gräsrötterna. Corbyn hade det värre än jag och genomförde ett historiskt bra val. Det är självklart att jag reflekterat över om jag bara skulle ha stannat kvar och låtit partikongressen avgöra och uppmanat de andra att kandidera mot mig och säga ”tack för kaffet nu går vi skilda vägar”.
Men att Juholt föll berodde ju mer på bristande demokratisk anda inom Socialdemokratin än i kungariket Sverige. Juholt utsågs bakom stängda dörrar i en valberedning styrd av partiets nomenklatura, inte av medlemmarna i partiet. Därför ansåg sig denna nomenklatura också ha moralisk rätt att fösa bort honom. Under förutsättning att också Juholt själv underkastade sig denna nomenklatura, vilket han alltså gjorde då. Men nu ser ut att ångra.
Att han lät sig övertalas om att avgå när han inte behövde göra det, kanske kan ses som tecken på att han inte var av rätta virket.