Vår grundlag ger möjligheter att inskränka de fundamentala friheterna när de blir hot mot demokratin. Demonstrationsrättens och föreningsfrihetens gränser behöver diskuteras efter händelserna utanför bokmässan i Göteborg.
Demokrati handlar inte endast om ”folkstyre”, det vill säga att demokratiskt valda personer till en lagstiftande församling besitter den yttersta offentliga makten.
Vår främsta grundlag, Regeringsformen (RF), slår fast att ”det allmänna skall verka för att demokratiska idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”.
Därefter anges sex för en levande demokrati grundläggande friheter; Yttrandefrihet (1), Informationsfrihet (2), Mötesfrihet (3), Demonstrationsfrihet (4), Föreningsfrihet (5) samt Religionsfrihet (6).
Under vissa premisser kan friheterna 1-5 ovan begränsas för att, som det heter, ”tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrets grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning” (§21).
Om ett förslag till riksdagen läggs fram som avser någon begränsning enligt ovan skall, om förslaget inte direkt avvisas av en riksdagsmajoritet, vila i 12 månader innan ett definitivt beslut kan tas. Om emellertid, 5/6 av riksdagens röstande ledamöter godkänner förslaget kan den begränsande lagen beslutas direkt.
Låt oss nu rekapitulera vad som hänt nyligen i Göteborg.
En klart och entydig nynazistisk organisation, Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), demonstrerade utan tillstånd men polisen lät det hela passera, hänvisande till gällande lagstiftning. Deras resonemang byggde på att det inte var olagligt att demonstrera utan tillstånd.
För att ingripa mot en demonstration utan tillstånd krävdes att demonstranterna begick ett ”annat brott” slarvigt uttryckt, t.ex. hets mot folkgrupp. Hets mot folkgrupp regleras i Brottsbalken och består i att någon; ”i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.”
Tveklöst finns det i konkreta situationer gränsdragnings- och tolkningsproblem att verifiera brottet hets mot folkgrupp även om Högsta domstolen konstaterat att symboler i form av emblem, klädsel mm som för tankarna till i det här fallet nazismen kan utgöra hets mot folkgrupp. I underrätterna har enligt uppgift praxis stabiliserats så att hyllning av Adolf Hitler eller nationalsocialismen, att skrika och/eller göra Hitlerhälsning, bära hakkors mm kan konstituera brottet hets mot folkgrupp.
Nåväl, allt detta är väl bra i sig men hur det skall hanteras i praktiken är en annan sak. Med den lagstiftning och de juridiska principer som tillämpas här, skall ju varje brott hänföras till en individ, en fysisk person, och bevisning ske gentemot var och en.
Det vore därför bättre att med hjälp av de begränsningsmöjligheter som finns i RF helt enkelt förbjuda demonstrationer där budskapet är att hylla nationalsocialismen, Hitler eller andra historiska nazister som var instrumentella i de brott mot mänskligheten som begicks under Hitlerregimen. Förutom NMR:s nynazistiska ideologi ingår ju också i deras credo att med våld om nödvändigt omstörta den rådande samhällsordningen, således en säkerhetsrisk för samhället.
Vår inrikes- och justitieminister, Morgan Johansson, får något ängsligt över sig så snart lagstiftning i allmänhet diskuteras, såvida det inte rör sig om så enkla saker som att höja straffsatserna, och hans min blir ännu mer bekymrad om det tangerar grundlagsskyddade rättigheter. Jag är visserligen jur.kand men inte någon expert på konstitutionell rätt. Dock är jag övertygad om att det finns utrymme att komma till rätta med NMR:s och eventuellt andra nazianstrukna organisationer inom ramen för vår regeringsform. Men det verkar inte finnas någon riktig vilja eller kraft att ta tag i detta. Olof Palme skrev boken ”Politik är att vilja” och det ligger mycket i det.
Olof Palme hade ett statsråd som hette Carl Lidbom som väl får betraktats som en antites till den förskrämde Morgan Johansson. Lidbom anammade tesen att ”makt är rätt” och såg lagstiftningen som ett vasst svärd vars enda syfte var att förverkliga socialdemokratisk politik. Låt oss dock hoppas att en så slagkraftig och ruggig isbjörn inte dyker upp som profilerad minister igen, men lite mer kreativitet och handlingskraft måste till.
Det borde vara möjligt att i stort sett ena riksdagen i en fråga som denna, om man skall tro på den aktuella politiska retoriken. Nazisterna har inget skyddsintresse i vårt samhälle och NMR:s medlemskader ser ut att till stor del bestå av obildat, kriminellt slödder som knappast berikar demokratin i vårt samhälle. Dessutom kostar det mycket att hålla på och dalta med denna trots allt ganska begränsade skara som skäl resurser från en redan ansträngd polismyndighet.
Vår justitieminister är fil.kand i statskunskap, men en sådan examen skapar inte någon ”legal mind” vilket tyvärr märks i hans ämbetsutövning.
Sverigedemokraterna har såvitt jag förstått föreslagit att NMR skall förbjudas. Det är ett ingrepp i Regeringsformens organisationsrätt men kan, såvitt jag förstår, även den begränsas genom lag på samma vis och under samma förutsättningar som den ovan diskuterade demonstrationsrätten. Jag anser också att ett förbud borde övervägas liksom ett förbud mot medlemskap eller samröre med terrororganisationer. Men låt oss börja med att få bort nazister från våra gator.
När Morgan Johansson med en mikrofon under hakan fick frågan vad han tyckte om SD:s förslag såg han ut att ha träffats av en blixt. Efter en kort andhämtning uttryckte han sig ungefär på följande vis; ”Åkesson är väl glad att bli av med en konkurrent”! Implicit likställde således Johansson dessa, vilket är ett uppseendeväckande infamt uttalande som borde diskvalificera honom som justitieminister. Att jämföra ett demokratiskt politiskt parti, Sveriges tredje största, med en våldsförhärligande nazistisk skurkorganisation visar att Johansson inte endast lider av brister i sin ”legal mind” utan även att han saknar både stil och omdöme.