Hätskheten och hatet i samhällsdebatten kan inte bara beklagas. Beteendet måste motarbetas. Problemet är att så få vågar. Borgerligheten är rädd för den vänster som sprider förbannelser över meningsmotståndare.

I gårdagens kulturartikel här i Samtiden citerades en rad kända röster som i veckomagasinet Fokus riktar kritik mot att svensk samhällsdebatt fått degenerera till hätskhet och hat. De gör vassa analyser men vågar inte ta nästa steg och tydligt tala om vem som utgör drivkraften bakom hatet: kulturvänstern.

Visst, en av skribenterna nämner vänsterextremisten Athena Farrokhzad, som var med och organiserade bojkotten mot bokmässan i kraft av sin perfekta identitetspolitiska bakgrund som ung kvinna med invandrarbakgrund. Ingen i etablissemanget vågar säga emot henne. Att framföra motargument innebär per automatik att en förbannelse utfärdas med anklagelse om rasism.

Att detta totalitära debattklimat alls kan råda beror på att alla goda krafter håller tyst, hukar och låter vänsterns galningar dominera. Man låter dem demonisera Sverigedemokraterna, men målet är givetvis inte enbart dem. Besvärjelserna riktade mot Sverigedemokrater fungerar som varnande exempel till övriga samhället. Se vad vi kan göra med deras anseende! Passa er djävligt noga, annars gör vi likadant med er i etablissemangen.

Strategin har fungerar otroligt väl. Alla som inte är kommunister och socialister inom media, akademi, politik och näringsliv har kastat sig ner på golvet och kysst vänsterextremisternas fötter. ”Snälla, snälla, snälla, utdela inte sådana förbannelser mot oss.”

Detta monumentala svek mot yttrandefrihet, demokrati och måttfullhet förklarar varför svensk samhällsdebatt blivit så totalitär, sluten och enkelspårig. Man kan faktiskt börja förstå Lenins revolutionära förakt mot borgerlighetens feghet och hur han hånleende konstaterade att de kommer att sälja repen i vilka man skulle hänga dem.

De som kallar sig liberaler och borgerliga har låtit sig reduceras till femtekolonnare, de låter sig mentalt underkuvas extremvänstern. Man beklagar avsaknaden av måttfullhet, men lyfter inte ett finger för att motarbeta dem som utgör hätskhetens och hatets drivkrafter.

Det är ynkligt.

Bara Sverigedemokraterna, som är en ny folkrörelse utan några band till något etablissemang, har mod och kraft att stå emot. Detta är ett exempel på demokratins urkraft. Medborgare i vardagen, ”småfolket”, är de enda som vågar stå upp för demokratins och yttrandefrihetens ideal om öppen diskussion och vägrar att underkasta sig vänsterns totalitära agg och vilja att döda debatten genom personpåhopp.

Men finns då inte måttfullhetens fiender också hos andra extremister, som nazister? Jo, självklart. Nationalsocialismen har det totalitära gemensamt med vänstern, men den avgörande skillnaden är att nynazisterna saknar makt över massmedier och våra offentliga rum. De kan demonstrera på gator och begå våldsbrott, men de utgör inget hot mot det demokratiska debattklimatet. De är mer ett polisiärt problem som ska åtgärdas enligt lagarna. Det är det måttfulla svaret på nynazism.

Det måttfulla svaret på vänsterextremism är att inte låta dem dominera massmedierna, inte låta dem diktera vilka som ska få ställa ut på bokmässor, inte låta dem smutskasta demokratiskt valda företrädare i riksdagen, inte låta dem stå oemotsagda när de slänger ut sina grundlösa förbannelser om rasism för att tysta meningsmotståndare.

Man behöver inte alls hålla med Sverigedemokraterna om invandring eller annat, men måttfullhet innebär att man bemöter också nya aktörer på den politiska scenen med argument och diskussion i sak. Inte med bojkott, blockering och vägran att föra det demokratiska samtalet.

Tänk om massmedier, liksom etablerade partier och andra samhällsaktörer som myndigheter och näringsliv, kunde följa denna enkla hållning. Då skulle måttfullheten i svensk opinionsbildning snart vara återupprättad. Bara fegheten står i vägen.