7   +   5   =  

Kom ihåg att det inte rör sig om vilka medborgare som helst, utan om en yrkeskår med stort inflytande och synnerligen hög svansföring, som ser det som sin uppgift att uppfostra allmänheten och som kan gå till hårt angrepp mot enskilda personer för ganska banala saker.

Makthavare som tar sin ställning för given brukar kännetecknas av direkt skamlös principlöshet. Alla medel ät tillåtna, inget hyckleri är för grovt så länge det gynnar den egna saken, att inte släppa makten ifrån sig. Det svenska journalistskrået utgör inget undantag.

Ett övertydligt exempel utgörs av diskussionen som nyligen följde efter Kalla faktas reportage i TV4 om Sverigedemokraterna, som antydde en kultur av sexism inom partiet. Det var ett skruvat och manipulativt reportage, där fakta, rykten och oklarheter blandades om vartannat och där stjärnvittnet Hanna Wigh, som efter sändningen ångrade sin medverkan, i stort sett slapp kritiska frågor. Och för att göra en lång och trist historia kort hade Wigh uppenbara hämndmotiv, vilket inte framgick ordentligt.

Den tidning som kanske drog starkast växlar på reportaget var Aftonbladet, vars ledarskribent Anders Lindberg med högt tonläge pekade ut partiledningen som ansvarig för vad som nu hade hänt.

Men ibland sker besynnerliga sammanträffanden.

I samband med den gångna veckans #MeToo-kampanj, där kvinnor vittnar om sexuella trakasserier och övergrepp, pekas profilerade journalister på just Aftonbladet och TV4 ut som skyldiga till både det ena och det andra. Respektive redaktionsledning hade hållit låg profil, trots att man hade kännedom om att allt inte stod rätt till.

Ett antal historier på samma tema med anknytning till media rullas nu upp, men fallet med den så kallade Aftonbladet-mannen måste vara det mest iögonenfallande. Här har vi alltså en person som under många år har kräkts ur sig tonvis med politiskt korrekta floskler och plattityder, inte minst om sexism och kvinnors rättigheter. Och nu träder minst tre kvinnor fram och anklagar honom för sexuella trakasserier och till och med våldtäkt.

I teorin kan en del av detta vara uppdiktat och jag uttalar mig inte om de juridiska aspekterna. Men att Aftonbladet-mannen ville ligga med en högstadietjej som ville praoa verkar alltså vara dokumenterat, liksom att mannens beteende var allmänt känt inom mediesfären. Var och en får bilda sig sin egen uppfattning, men för mig ser det ut som avgrundsdjupt hyckleri. Och varför har Aftonbladets ledning hållit honom om ryggen?

Vidare, är man omedveten om att man gör ett undantag för just sig själv och sina polare när man håller på så här? Eller skrattar man i själva verket åt jämställdhet och feminism medan man själv grisar omkring i största allmänhet, lite som den brottsdömde polischefen ”Kapten Klänning”, som låtsades vara jämställdhetsfantast samtidigt som han själv begick grova övergrepp?

Jag tror att makten förblindar, åtminstone delvis. Upphöjdheten ger positioner, pengar och social bekräftelse och blir därmed ett mål i sig, att bekänna sig till de godkända åsikterna är i första hand ett medel att nå dit. Samtidigt måste man i någon mån tro på sitt eget budskap för att kunna övertyga andra, vilket leder oss till slutsatsen att man måste börja med att ljuga för sig själv.

Kom ihåg att detta inte rör sig om vilka medborgare som helst, utan om en yrkeskår med stort inflytande och synnerligen hög svansföring, som ser det som sin uppgift att uppfostra allmänheten och som kan gå till hårt angrepp mot enskilda personer för ganska banala saker.

”Journalister begår många övergrepp”, summerade den inte helt okände Janne Josefsson för några år sedan. Cynism, lögner och brist på moralisk kompass är alltså väl representerat i några av de redaktioner som är med och bestämmer över samhället. Självbild och verklighet går inte riktigt ihop.

Tyvärr är frågan större än ett antal manliga journalisters dubbelmoral vad gäller sexuella trakasserier. Dubbla måttstockar, maktmissbruk och aktivism-före-journalism är vad jag skulle kalla för en kultur inom svenska media.

Har inte journalister i allmänhet ett ansvar att motverka denna kultur?