RECENSION. Mannen som funnits i politikens centrum sedan 1973 är självgod och dryg mot journalister. Det är en förklaring till hans folkliga popularitet. Men vad har han uträttat?

Biografier över ännu aktiva personer blir alltid ofärdiga. Men radiojournalisten Björn Hägers Uppdrag Bildt (Norstedts, 2017) är mer ofärdig än vad den behövt bli.

När en journalist som bevakar dagspolitiken skriver en bok utifrån journalistisk research är det på något sätt symptomatiskt att denne hellre använder TT-telegram och kvällstidningsartiklar som källhänvisning än originaldokument och protokoll. Det blir också mer tyngdpunkt på skvaller, personrelationer och prat, än försök att belysa historiska skeenden.

Men alla politiska biografier är välkomna. Och jag har inget emot att Sveriges Radio-reportern Björn Häger har en kritisk grundton och ofta ifrågasätter Carl Bildt.

Så som en av Sveriges mest framträdande politiker i vår tid, ska han granskas grundligt. Han har befunnit sig i politikens centrum ända sedan 1973 – i nu 44 år(!) – från det att han blev partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare, tills nu hösten 2017 då han inom sitt parti och i medierna omtalats som en möjlig återinsatt partiledare.

Häger vill förstå vem människan Carl Bildt är. Därav fokus på intervjuer och medieframträdanden. Men jag vill påstå att det inte alls är bästa metoden att förstå vem en politisk ledare är. Fokus borde läggas på vad makthavaren faktiskt gör, hur denne hanterar kriser och politiska risker.

Därför är en faktor som underminerar porträttet att bara 84 sidor (16 procent) handlar om Carl Bildts tid som statsminister, och bara 21 sidor (4 procent) om uppdraget som utrikesminister. Dessa år hade Bildt avsevärt mer makt och inflytande än under tiden i opposition. Att ett av bokens längsta teman är Lundin Oil, som får 67 sidor (13 procent) och alltså mer än tre gånger så stort utrymme som de åtta åren i tjänsten som utrikesminister, visar att författaren gjort en prioritering som mer stämmer med vänsterns vilja att kritisera Bildt än att ge ett balanserat porträtt.

När exempelvis räntekrisen 1992 avhandlas, medger författaren i noterna: ”berättelserna inifrån de slutna rummen har socialdemokratisk slagsida”, eftersom bara S-aktörer har skrivit om förhandlingarna mellan Bildt-regeringen och S-oppositionen. Även om borgerliga politiker inte skrivit memoarer om detta, finns ju de flesta i livet och i en normal biografi hade dessa intervjuats. Men borgerlig vinkel har, av någon anledning, ansetts onödig att dokumentera.

Men störst brist är att statsministertiden blir avhandlad så sporadiskt. Jag menar att Carl Bildts mest påtagliga och historiska insats är säkerhetspolitisk. När Sovjetunionen brutit samman och Baltikum frigjort sig, stod ändå stora sovjetisk/ryska militära styrkor kvar i Estland, Lettland och Litauen. Västtyskland gjorde upp med nye ryske presidenten Boris Jeltsin om hur trupperna skulle dras tillbaka från gamla DDR. Men om Baltikum fanns inga uppgörelser.

Varken Tyskland, USA eller Storbritannien ville riskera sina goda förbindelser med Jeltsin för balternas skull. Därför uppmanades Sverige, som hade mest att tjäna på om rysk militär närvaro minskade i Östersjön, att ta rollen som medlare mellan Baltikum och Ryssland. Det var ingen enkel uppgift. De tre nya och fria baltiska regeringarna provocerade ofta Ryssland i sin iver att få bort ockupationsmakten från sitt territorium.

Som ny statsminister tog Carl Bildt stort intresse i att lösa uppgiften att få bort de sovjetisk/ryska trupperna från de baltiska länderna och därmed i hög grad bort från Östersjön.

”Det ryska trupptillbakadragandet från vårt närområde innebar den största förbättringen av svensk säkerhet sedan andra världskrigets slut”, skrev svenske USA-ambassadören Henrik Liljegren i sina memoarer. Diplomaten Lars Fredén, som var statsminister Bildts sändebud i Baltikum dessa år, har skrivit två tjocka volymer om händelserna. (Jag skrev om dem här)

I detta arbete tog Carl Bildt faktiskt betydande risker, för att få Baltikum fritt och för att förbättra Sveriges säkerhet i Östersjön. Min syn på Bildt som en självgod överklassare från Östermalm, modererades när jag fick klart för mig vad han faktiskt gjorde för dessa små och utsatta nationer. Kontrasten med Finlands socialdemokratiske president Mauno Koivisto, som uppmanade Estland att dämpa sin självständighetsiver, eller svenske utrikesministern Sten Andersson (S), som sagt att Baltikum inte var ockuperat av Sovjet, är enorm. Här böjde sig inte Bildt för stormakten, så som Socialdemokratin gjort sedan baltutlämningen i andra världskrigets slut.

Det var också i detta sammanhang som Sverige ändrade sin säkerhetspolitiska doktrin och slopade ”neutraliteten”. Om våra baltiska grannländer angrips kan vi inte vara neutrala, sa statsminister Bildt. Även om han fått igenom denna ändring i riksdagen, levde förre statsministern Ingvar Carlsson (S) kvar i det gamla och kritiserade offentligt Bildt för att han inte höll på neutraliteten – ett exempel som visar att Socialdemokratin inte alltid hänger med i vad som händer i Kungariket Sverige och dess närområde (deras internationella engagemang ligger ju i Afrika och Mellanöstern).

Det KU-förhör som blev resultatet av Ingvar Carlssons felgrundade utbrott visar hur Carl Bildt mästrar de okunniga riksdagsledamöterna som inte kände till vilka beslut de själva tagit. Riktigt underhållande (se punkt 14 i länken ovan).

Och här sällar sig Björn Häger till de okunniga. Han berör inte med ett ord hur Carl Bildt ändrar landets säkerhetspolitiska doktrin och förbättrar landets säkerhetspolitiska läge – mer än vad Olof Palme någonsin åstadkom.

Insatserna i Baltikum avhandlar Björn Häger i meningen: ”Det är meningen att de ska prata om läget i Ryssland och Baltikum, Bildts expertområde. Men…” (s 271)

Visst är Carl Bildt en självgod och dryg person som aldrig erkänner att han har fel. Här påminner Bildt i hög grad om journalisten Janne Guillou. Och jag hade bilden av att Bildt, i samma anda som Guillou, bara hade ett uppdrag: att främja sig själv. Men i Baltikums frigörelse från sovjetisk/ryska trupper satte Carl Bildt sin ställning på spel. Hade han misslyckats i kritiskt läge, hade det drabbat honom personligen. Därför anser jag inte man kan avfärda Bildt som någon som bara och i alla lägen främjar sig själv. Bildt är inte lika enkelspårig som Guillou.

Denna sida av Bildt kommer inte med i Hägers bok, eftersom den i så liten grad handlar om Bildts tid som statsminister.

Och med denna mer komplicerade bild av Bildts karaktär, kan man tolka hans agerande kring Srebrenica mindre kritiskt. Häger citerar rocksångaren Mike Jaggers ex-fru, när hon riktar hård kritik mot att Bildt som medlare inte stoppade folkmordet på 8000 muslimska män och pojkar.

För det första hade ju Bildt inget mandat att ingripa. För det andra inga soldater till sitt förfogande. Att han ofta träffade serbiska ledare, även dagarna då avrättningarna pågick, framställs som särskilt skuldbeläggande. Likaså ger informationen om att det fanns tidiga vittnesuppgifter i media om att massakrer utförts, ett intryck av att Bildt på något sätt skulle kunnat ingripa. Men en medlare ska träffa alla parter, och att gå på tidningsuppgifter i krig – där sanningen alltid är första offret – hade varit tjänstefel av Bildt.

Att Bildt efteråt, på sitt vanliga vis, försöker slingra sig ur journalisters kritiska frågor genom att mästra – istället för att rakt upp och ner säga att han inte visste vad som hände när det hände – innebär att han försätter sig i en sämre sits än han skulle kunna vara i. Men Bildt vägrar att erkänna att han inte visste, även om ingen kunnat kräva att han skulle vetat i det ögonblicket. Slobodan Milošević och general Mladić lurade inte bara Bildt utan EU, FN och USA.

Självgodheten slår här tillbaka mot honom själv och han framstår som den idiot han inte var, men blir genom sitt mästrande.

Med en djupare granskning av Bildts handlingar istället för bara mediebilden, hade den självgodhet han otvivelaktigt besitter, kommit i något annorlunda ljus. För mig är handlingarna alltid mycket viktigare än det mediala spelet, snacket, skvallret. Och tyvärr har Björn Häger haft motsatt perspektiv.