Emellanåt kan en bok som kritiserar den politiska korrektheten få ett större genomslag, bli till en skandalsuccé. Universalhistorikern Rolf Pieter Sieferle och hans sista bok, den postumt utgivna Finis Germania som kom ut tidigare i år, hör utan tvivel till denna kategori. Den förtjänar dock att läsas i sin egen rätt, som en intressant reflektion över tysk historia.

Tiden är inte förbi, då böcker kunde göra skandal. Att som i tidigare generationer bryta mot sexuella eller religiösa tabun, tycks emellertid inte längre fungera. Nu är det i stället den politiska korrektheten som inte får kränkas. Det gäller Sverige som Tyskland.

Jag bodde själv i Tyskland 2010, när Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab (”Tyskland avskaffar sig själv”) kom ut – en bok med statistik och kritiska resonemang kring invandring. Hans bakgrund som socialdemokratisk politiker och inflytelserik ekonom sörjde för månader av upprörda och osakliga mediekommentarer, som förstås i väldigt liten utsträckning behandlade själva boken. Jag kan knappast erinra mig en mer utdragen och tjatig medieskandal, men det ledde till många sålda exemplar och läsare för boken.

Något liknande kan sägas om Finis Germania av Rolf Peter Sieferle (1949-2016). Han var känd som en originell historiker, som genom omfattande synteser ville ge en ny bild av historien. Särskilt fokuserade han på människans samspel med naturen, och blev sålunda en tidig miljöhistoriker. Akademiskt var hans karriär inte lysande. Han blev sent professor och detta i S:t Gallen, men han var inte i första hand inställd på akademisk meritering, och hans inflytande sträckte sig långt utanför seminarierummen.

Även om han länge visat ett intresse för konservatismen, har det varit med en viss distans, och det var först de sista decennierna som han på allvar närmat sig detta perspektiv. Epochenwechsel (”Epokskifte”) (1994) tar upp liknande historiska reflektioner som föreliggande bok, men väckte av något skäl inte samma kritikstorm. Kanske på grund av att Finis Germania kom ut ungefär samtidigt som en kritisk uppgörelse med migrationspolitiken tog fart.

Boken väckte först ingen uppmärksamhet, men diskussionen kom igång, när en renommerad journalist vid namn Johannes Saltzwedel nominerande den till en lista över fackböcker. En häftig diskussion uppstod och ur denna diskussion seglade boken plötsligt upp på tidningen Der Spiegels bästsäljarlista. Trots att denna lista alltså är rent objektiv, och bara redovisar antalet sålda exemplar, kände sig den osvikligt vänsterliberala tidningen, den politiska korrekthetens främste väktare i Tyskland, nödgad att strax plocka bort den, med den enligt alla rimliga definitioner absurda motiveringen, att den skulle vara bland annat ”högerextrem och historierevisionistisk”.

Den som med sådana förväntningar öppnar boken måste bli besviken. Historierevisionism är ett malplacerat ord redan av den anledningen, att den inte avser att ifrågasätta några händelser, utan att reflektera över det redan kända. Det är inte heller den typ av bok, som man kanske kunde tro av den upphetsade pressdiskussionen, som kommer med färdiga lösningar och slagord, utan det är en stillsamt reflekterande bok – en fragmentsamling är den genrebeteckning som ligger närmast.

Titeln borde de flesta som kan något om latin reagera på. Den kan inte betyda Tysklands slut, då det skulle heta ”Finis Germaniae”. Om man förutsätter att Sieferle inte gjort något fel, kanske det snarare skall tolkas ”Nu är det slut Tyskland!”, även om det känns litet sökt. Hur som helst skänker titeln boken ett pessimistiskt grundackord, som genljuder boken igenom.

Det som gjort boken kontroversiell är några reflektioner, långt ifrån huvuddelen av boken, som diskuterar Auschwitz roll i den nuvarande kulturen. Sieferle pekar på en motsägelse i den moderna kulturen, där total relativism samsas med en mycket klar moralisk uppfattning om dessa händelser. Hans ärende är alltså inte att revidera några händelser, utan att ifrågasätta den dominerande ideologins konsistens. De vänsterliberaler som känt sig träffande har nog gjort så, för att de har svårigheter att få sin etik att gå ihop, och att de inte gärna vill att det påpekas.

Vad är den sammanhängande tråden i de fragment Sieferle bjuder oss? Ett förslag vore: reflektion över historiska förändringsprocesser. Var är framsteg, vad är förfall? Hur skiljer sig vår ideologi, vår kultur och våra eliter från föregående perioders? Ibland rör det specifikt tyska erfarenheter, som återföreningen, som behandlas, men det mesta har en mera allmän syftning. De är de klassiska historiefilosofiska frågorna som ställs igen, i en tid när få vill veta av dem.

Det är ingen bok med klara paroller eller svar. Den stimulerar till tanke, väcker läsaren att fylla i där fragmenten slutar. Den gör den dessutom med en stil på en nivå man sällan ser numera, en stil som åtminstone är en avglans av Friedrich Nietzsches.