Gemensamt för all vänster är att den vänder sig mot den bestående ordningen i utopins namn. Förut var det proletariatets diktatur, nu handlar det mer om feminism och identitetspolitik. Ny bok kartlägger den vänsterradikalismen som kommit att benämnas -68.
Tiden verkar nu mogen för en kritisk granskning av den vänsterradikala 68-rörelsen. Flera böcker med en sådan tematik har kommit ut i år. Lennart Berntson och Svante Nordins bok Efter revolutionen: vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968 (Natur & Kultur, 2017) är skriven av två före detta 68:or som nu kommit på bättre tankar. Om än inte slutordet i debatten om ”68” och dess arv, ger den många uppslag och nycklar för att förstå denna historia.
Nästa år, vid femtioårsjubiléet, borde vara skördetid för skrifter om 68-uppgörelser, men redan i år har flera kommit. De flesta har finansierats av Ax:son Johnsons Stiftelse, vilket visar att det är lättare att få privat än offentlig finansiering för forskning av denna typ. Jag är ingen libertarian, som hävdar att forskning nödvändigtvis skall vara privatfinansierad, men uppenbart fyller den privatfinansierade forskningen en komplementär roll för sådant, som uppfattas som för kontroversiellt för universitet.
Här i Samtiden har tidigare Johan Sundeens bok om 68-rörelsen inom kyrkan behandlas. Lennart Berntson och Svante Nordins bok är en del av samma forskningsprojekt.
De båda författarna är båda barn av 68-rörelsen. De skrev bägge i tidskriften Zenit, som var en teoretisk tidskrift för althusserianism, en sträng form av marxism. Ingen av dem är emellertid trogen sin ungdoms ideal, utan får gälla för avfällingar.
Nordin har rört sig i en konservativ riktning, men har med åren blivit alltmer sval och distanserad i sitt skrivande, och skriver oftare om vad andra tycker än vad han själv tycker. Berntsons position tror jag bäst låter sig beskrivas som någon icke-dogmatisk form av liberalism, gärna med udden riktad åt 68-vänstern och dess efterföljare.
Redogörelsen gäller främst kulturdebatten, även om en del politiska partier nämns. Den uppehåller sig inte så länge vid året -68, utan syftar till att beskriva och diskutera denna typ av vänsters utveckling alltsedan 1968. Ja, den börjar egentligen tidigare än så. Att -68 skulle få den mytiska betydelse som det fått efter hand har fått, var långt i från självklart; beteckningen satte sig först efter några år, och är förstås internationell. För svensk del är det väl kårhusockupationen som lyser starkast i minnet från denna tid.
Redan några år tidigare talades det dock om en ny vänster i Sverige. Den vår hård i den meningen att den avvisade den socialdemokratiska reformismen, men samtidigt skilde den sig från den gamla kommunismen i det, att den gärna diskuterade kulturella och existentiella frågor. Den hade också svag förankring i arbetarklassen, utan var ett student- och akademikerfenomen.
Det var en vänster som var ungdomlig, teoretisk nyskapande, men i grunden ytterst vänsterradikal. Samtidigt visar den en stor spännvidd – från mer existentiellt och kulturellt inriktad vänster, påverkad av teoretiker som Herbert Marcuse, till hårda maoister som föraktade all kommunism, som ägnade sig åt att tänka, snarare än att handla.
Nordin, som är ansvarig för detta avsnitt av boken, beskriver åren som följer på -68 som ”sju feta år”. Då var ännu optimismen på topp, och vänstern kände att den hade vind i seglen. Sedan börjar en krisinsikt växa sig allt starkare. De kommunistiska experimenten hade inte levererat det man hoppas på. Mao dog. Nya filosofiska impulser, bland annat i form av de s.k. ”nya filosoferna”, gjorde marxismen mindre attraktiv.
Åttiotalet medförde nya perspektiv, särskilt nyliberalismen växte sig stark. År 1984 hade Svenska Dagbladet en artikelserie med rubriken ”Farväl till vänstern?”. Vänstern som en allmän kategori kan nog inte dö, men det fanns en stark känsla att den vänster som kunde kallas 68-vänster förlorat i aktualitet.
Resten av boken följer vänsterns vidare öden, och hur den behandlats i kulturdebatten. Särskilt uppehåller sig boken vid kommunismens sammanbrott i öst, som ledde till att många, inklusive VPK (nu bara V), plötsligt bytte fot. Den tidigare utbredda idén om proletariatets diktatur fick allt mindre dragningskraft, och socialismen i Sverige blev alltmer positiv till demokrati.
Över huvud taget gav kommunismens fall många skäl, att reflektera över de kommunistiska grundsatserna. Den verkliga uppgörelsen kom dock snarast från 68-rörelsens kritiker, från män som Per Ahlmark, Staffan Skott och Kay Glans – låt vara att dessa i sin tur ofta representerade förenklade och problematiska perspektiv.
Sovjetsystemets fall innebar dock inte bara problem för vänstern, utan också möjligheter. Det var nu möjligt att omorientera sig. Man började tala om rasism, sexism och fascism som kapitalismens stora problem, snarare än kapitalägarnas utsugning av arbetarklassen.
Författarna ser detta som en markant brytpunkt, och sätter det i samband med en minskad tilltro till förnuftet, en vänster som värjde sig mot upplysningsprojektet. Här är jag inte helt enig i författarnas bedömning.
Redan Herbert Marcuse, vars verk ”Den endimensionella människan” de uppfattar som karaktäristisk för -68, vände sig mot upplysningen. Vänstern har alltid uppvisat ett Janus-ansikte – det räcker att peka på Rousseau som en tidig förebild för anti-civilisatorisk vänster. Gemensamt för all vänster är att den vänder sig mot den bestående ordningen i en utopis namn – den kan uppträda både i rationalistiska och sentimentalistiska former. Kanske har författarna alltför mycket av liberal åskådning, för att se, denna för mig som konservativ, självklara sanning.
Man kan tvista om smått, men klart är att denna bok kommer framstå som ett standardverk över 68-vänstern och vänsterns utveckling därefter. Det är lärorik läsning, oavsett om man identifierar sig med denna rörelse eller tillhör dess kritiker.