Svensk politik är träaktig. Torr. Tråkig. Den cirkulerar kring lagförslag och budgetposter. I massmedier och i partierna är politik lika med byråkrati. Men för väljarna är det inte så. Politik är ledarskap. Varför glömmer så många bort det?
Nu när Moderaterna står inför ett partiledarskifte uttrycker många oförstående för hur partiet kan byta ut Anna Kinberg Batra mot Ulf Kristersson. Inte ett ord nämns om personliga kvalifikationer, erfarenheter, temperament, begåvning, mod, initiativförmåga. I svenska medier utmålas politiker som skyltdockor. Platta, egenskapslösa, profillösa.
I andra länder är man i mycket hög grad intresserad av personen bakom den som kandiderar till president- och premiärministerposter. Moral, karaktär, ärlighet, kompetens. Men i Sverige är dessa aspekter aldrig någonsin närvarande.
När Göteborgs-Postens ledarsida i helgen kommenterar partiledarbytet i M skriver man:
”Väljarna vet förstås också att Ulf Kristersson arbetat nära Anna Kinberg Batra. Så i vilken mån bytet kommer innebära att den politiska kursen förändras är oklart – mot den bakgrunden är det logiskt att det inte skett några större kast i väljarnas beteende.”
Ännu mer ointresserad av personligt ledarskap är Expressens Torbjörn Nilsson som i en lång analys om partiledarbytet skriver:
”Vad vill Ulf Kristersson? Samma sak som Kinberg Batra. Vilka personer omger han sig med? Samma som Anna Kinberg Batra. Vad vill egentligen Moderaterna åstadkomma med sitt partiledarbyte? Vet de ens själva det?”
En skyltdocka byts mot en annan i Expressens värld. Man kan tycka det panikartat att byta partiledare innan denne prövats i ett riksdagsval, men någon tvekan om varför man väljer råder det ju inte. AKB kunde inte hantera medierna. Hon skapade oklarhet och förvirring kring partiet. Och ju mer hon sa desto mer otydligt blev det.
Nu i somras hade M alla chanser att ta initiativet från S sedan regeringens klantiga hantering av säkerhetsskandalen hos Transportstyrelsen. Moderaterna skulle kunna framstå som det trygga, stabila statsbärande partiet som inte tillåter haverier i staten så som Socialdemokraterna. Och stiga i opinionsmätningarna medan S föll.
Men AKB klarade inte av att snabbt hantera en ny och helt oväntad situation. Det blev rörigt, vacklande och otydligt. Oppositionen har, som det verkar, missat öppet mål mot regeringen. Det är inte ett fungerande ledarskap. Det är därför Moderaterna bestämde sig för att man måste byta ledare.
Men Expressen ser inte ledarskapet. Sådant finns inte i mediernas värld. Istället ifrågasätts den tilltänkte efterträdaren:
”Gjorde Ulf Kristersson något för att stoppa [Decemberöverenskommelsen]? Utanför partiet har människor förvånats över att han aldrig under dessa två och ett halvt år har opponerat sig. Om han nu hade en annan idé.”
Men den som inte är partiledare kan ju inte springa ut och hävda något annat än sittande partiledare. Det hade varit myteri och skapat splittring. Det är märkligt hur Expressen och andra medier ställer sådana krav på den som inteär partiledaren. Man kan inte leda från baksätet.
Att demonstrera lojalitet mot sittande partiledare är en dygd (som inte borde brytas om inte partiledaren själv agerat illojalt mot partiet). Lojalitet är en viktig attityd som det ofta ses ner på. Men ett framgångsrikt ledarskap genererar lojalitet. Utmärkt exempel är när Jimmie Åkesson blev sjukskriven efter valet 2014. Medierna visade skadeglädje och trodde att Sverigedemokraterna skulle tappa i opinionen. Men eftersom partiet upprätthöll sin linje under vikarierande partiledaren Mattias Karlsson, demonstrerades att partiet är seriöst och har en sammanhållning som är större än en person.
Också när det gäller ledarskapets förmåga att skapa lojalitet och sammanhållning misslyckades AKB, som bara drygt två år efter att hon valdes fick se de partiaktiva göra revolt mot henne.
Ledarskap är svårdefinierbart. Det är en mänsklig egenskap. Vissa är född med ledarförmåga. Andra kan lära sig den. Men de flesta saknar förutsättningar att bli ledare som många lyssnar på.
I dagens antiauktoritära samhälle handlar det inte så mycket om att med hela handen visa var skåpet ska stå, utan om att skapa respekt för ledarens förmåga att ta in och snabbt formulera en klok handlingslinje. Ledarskap handlar om att entusiasmera dem man vänder sig till. Fånga upp känslor och opinioner och forma dem till ett konkret budskap i linje med de egna grundvärderingarna.
Ja, jag skulle vilja påstå att hela den konfliktlinje som tonat upp sig i västvärlden de senaste tio åren, mellan etablissemang och folkliga utmanare, beror på att de gamla makthavarna misslyckas kapitalt i sitt ledarskap. Man har, för att ta det mest uppenbara exemplet, fört en migrationspolitik som en mycket stor majoritet vänder sig emot. Att använda sin makt för att genomföra sådant som bara 10-20-30 procent av folket stöder, är inte ledarskap. Det är att kidnappa politiken för egna syften, i strid med demokratiskt folkstyre.
Den polarisering vi ser, de ökande motsättningarna, är i hög grad ett resultat av att de som har makten inte brytt sig om att sätta sig in i vad ledarskap kräver i demokratier. Man agerar istället som diktatorer – har man väl fått makten har man rätt att göra vad man vill med den. Det är till oerhörd skada för demokratin, som hamnar i oförsonliga motsättningar.
Vi behöver diskutera ledarskapet och inse hur viktig del av politiken denna är, vid sidan om budgetsiffror och lagtexter. Kanske vi i en sådan diskussion skulle kunna närma oss mer av samsyn, respekt och förståelse för olika sidor i en annars allt hårdare samhällsdebatt.