Av allt att döma kommer Ulf Kristersson att väljas till Moderaternas nye partiledare i oktober. Vem är han? Här är mitt svar efter att ha jobbat med honom i några år.
Det råder ingen tvekan om att Ulf Kristersson är en övertygad globalist i samma anda som Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg Batra. Han tror på frihandel och internationellt utbyte. I det inlägg han idag publicerat på Facebook skriver han:
”Vi har burit Europatanken i svensk politik i decennier. Vi tror på internationell samverkan och att en öppen värld är bättre än en sluten.”
I sitt tal vid partiets seminarium i Almedalen i somras sa han att migrationspolitiken slagit om från öppna gränser till att ”vi knappt längre pratar om något annat än svenska värderingar och alla problemen med internationalisering och globalisering”.
När det en gång var strid om ordförandeskapet i Moderata ungdomsförbundet 1992 var Ulf Kristersson den nyliberale kandidaten, medan Fredrik Reinfeldt beskrevs som den konservative. Och i sitt Facebook-inlägg beskriver Kristersson idag Reinfeldt som tydlig ”symbol” för pragmatism.
Jag tror få utanför Moderaternas inre krets ser Reinfeldts arv som pragmatiskt… ”Öppna era hjärtan”-profileringen är ju allt annat än pragmatisk. Den är dogmatisk, utopistisk, ja, faktiskt revolutionär nästan i stil med Hugo Chavez och Pol Pot.
Den brännande frågan blir därför, är Ulf Kristersson också en kosmopolitisk utopist? Instämmer han i Fredrik Reinfeldts och Annie Lööfs uttalade önskemål om att Sverige, eftersom landet har så stora skogar, borde ta emot tiotals miljoner människor från Mellanöstern och Afrika?
Efter att ha jobbade med honom under några år från 1995 (vi hade arbetsrum bredvid varandra på Timbro), svarar jag: nej. Jag vet inte säkert, för på den tiden handlade globalisering om frihandel, om export och import av varor, kapital och idéer – inte om stora folkströmmar.
Även Europa handlade på den tiden om ekonomiskt utbyte länderna emellan, inte om att Bryssel skulle ta över den politiska makten från medlemsländernas parlament.
En annan viktig skillnad var att vi på 90-talet levde i en optimistisk anda, efter kommunismens fall. Västvärldens demokrati skulle sprida sig över hela världen, på samma sätt som den – oblodigt – befriat Östeuropa från dess hårda politiska förtryck.
Men min bild av Ulf Kristersson är att han är både nyfiken på verkligheten som den är och reflekterande över de problem som samhället faktiskt har att handskas med – och han ser samhället som något mycket större än staten. Medborgarna, civilsamhället och näringslivet borde vara friare. Det tyckte han då, och det tycker han nu.
Han skrev tillsammans med Tobias Billström och Elisabeth Svantesson en migrationsrapport 2009 som förespråkade en restriktiv politik, men, som Kristersson sa i Almedalen, ”det var inte den politik som sedan blev av”.
Jag tror helt enkelt inte att han är utopist, utan realist i Gösta Bohmans efterföljd.
Redan i dagens Facebook-inlägg tycker jag mig känna igen Kristerssons rakhet och aversion mot floskler. När han säger att DÖ var ett misstag, menar han det och lägger fram en handlingslinje som inte är en variant på DÖ (så som Mikael Odenberg gör).
1.
”Alla röster måste räknas och när riksdagen har åtta partier kan man inte låtsas att det bara finns sju.”
2.
”Alliansen ska maximera sitt politiska inflytande [och] lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen.”
Ett tydligt och ärligt besked. Problemet för honom är, i detta läge, i första hand inte SD utan att få C och L att gå med på detta. Det märks av hans formuleringar att han inte tar något för givet. Det krävs samtal. Både Lööf och Björklund måste backa och svälja förtreten av att Alliansen behöver alla röster i riksdagen de kan få för att kunna inta Rosenbad.
Kristersson vill inte spekulera hur detta kan sluta, vilket är självklart ur hans perspektiv. Han kan inte förhandla innan han är vald och inte via Facebook. Men för en utomstående är det tydligt att Kristersson menar allvar. Moderaterna under honom kommer att göra allt för att få regera landet. Om C och L backar och väljer att hellre bli stödtrupp till Stefan Löfven, då måste det stå klart före valet, så att borgerliga väljare kan tala om för Lööf och Björklund vad de tycker om det.
Om C och L väljer röda sidan, står Moderaterna ensamma. Men om väljarna får avgöra, är det ju högst troligt att borgerliga väljare går tillbaka till M, om C och L går till Löfven. Då skulle vi kunna få ett valresultat där M kan bilda enpartiregering och söka stöd hos hoppande majoriteter. En sådan regering skulle ju underlättas om M och SD visar sig bli den största konstellationen i riksdagen.
Men en partiledare, hur alert och förutseende denne än må vara, kan bara påverka partiet till den grad partiet tillåter. Kommer Kristersson att ha mandat att förändra partiets politiska strategi och taktik?
Det finns många nya moderater som delar migrationspolitisk syn med C och L. De vill öppna gränserna igen. Ja, även KD vill ju öppna för ökad anhöriginvandring, som redan med nuvarande ”strängare” regler beräknas innebära en halv miljon nytillkomna migranter närmsta åren. Kan Kristersson stå emot, när den akuta krisen från 2015 inte är direkt synlig?
Det avgör väljarna. Verkligheten är underskattad i partipolitiken. Själv menar jag att verkligheten är viktigaste faktorn till Sverigedemokraternas tillväxt. Kristersson talar om att ha rätt i efterhand, men SD hade rätt i förhand. Det är en betydelsefull förklaring till ökat opinionsstöd.
Verkligheten visar att den förda migrationspolitiken leder fel. Politiker kan tala sig blåa i ansiktet om behovet av att migranter börjar jobba, det betyder absolut ingenting. Verkligheten talar för motsatsen. Sverige är extremt dåligt lämpat för migranter med låg utbildning eftersom vi har ett högteknologiskt näringsliv, höga skatter och höga trösklar in på arbetsmarknaden.
Antingen får den ”svenska modellen” avskaffas eller måste tillskottet av ständigt nya migranter upphöra. Några andra vägar finns inte. Och i det valet kommer inte ens Moderaterna att vilja avskaffa svensk välfärd.