Hur kan man leva som kristen i ett samhälle som i hög utsträckning motarbetar kristendomen? Bästsäljande författaren Rod Dreher har funnit svaret hos Benedictus av Nursia. Trots att jag inte håller med om allt, är det en viktig bok som manar till eftertanke.
Många kristna frågar sig, hur de skall förhålla sig till en påtagligt icke-kristen omvärld. En av dessa är den amerikanske författaren och journalisten Rod Dreher, känd för sina bidrag till ett stort antal amerikanska tidningar och tidskrifter, däribland New York Post, National Review och The American Conservative. Han har i en ny bok, The Benedict Option: A Strategy for Christians in a Post-Christian Nation (Sentinel 2017), sökt att formulera ett förhållningssätt.
Drehers utgångspunkt är att Amerikas förenta stater upplever en andlig kris.
Det är inte bara så att många yngre lämnar kyrkorna (ordet blir alltid i pluralis i amerikansk kontext), utan det är också så att kyrkorna upplever ett slags självsekularisering. Om man undersöker vad unga kristna i Amerika tror, så visar det sig att de inte har någon traditionell bibeltrogen tro.
I stället har unga kristna något slags flummig, känslobaserad religion, som bara delvis ansluter till kristen tro.
Dreher utgår från en amerikansk verklighet, men jag upplever hans resonemang helt och hållet tillämpbara på Sverige och stora delar av Västvärlden. Skillnaden torde snarast bara vara, att det gått ännu längre till exempel i Sverige.
Hur har det blivit såhär?
Dreher skisserar ett långsamt avfall från den kristna tron i Väst. Tendensen är tydlig, men Drehers historieskrivning blir litet grov, och man märker hans bakgrund som katolik, trots att han nu konverterat till ortodox kristendom. Som avgörande ser han bland annat reformationen, och den därmed sammanhängande förlusten av en central religiös auktoritet.
Själv ser jag, tvärtom, reformationen som en nytändning, där skolastikens tomma förståndstro och kyrklig dekadens ersattes av en levande tro. Vidare detaljer i denna historia om Västerlandets avkristnade kan diskuteras, men det skulle bli en artikel för sig. För en mer omfattande diskussion av denna fråga än Dreher bjuder på, kan jag rekommendera Tage Lindboms författarskap.
Det viktigaste för pragmatiska syften är att konstatera, att det har skett. Västerlandet har långsamt avkristnats. Dreher slår fast, att de som försökt att politiskt kämpa mot detta i till exempel Republikerna, bara kan notera nederlag efter nederlag. Denna väg skall alltså inte överskattas, men Dreher retirerar klokt från ståndpunkten, att politik skulle vara meningslöst. Exempelvis måste man se till, att den militanta vänsterliberalismen inte fortsätter sitt inskränkande av religionsfriheten, om det skall vara möjligt att över huvud taget utöva sin tro. Snarare skall man uppfatta det som att politiken inte är tillräcklig, utan att den flyter ur kulturella och samhälleliga källor.
Dreher menar, att man måste agera på ett annat sätt, och gå utanför den snäva politikens ramar. Han menar att man kan söka inspiration i liknande historiska situationer, och se vilka strategier som fungerade då. För den som tycker det är besvärande att vara kristen i dag, bör inse att kristendomen varit med om liknande saker förut.
Den kaosartade situation som följde Romarrikets fall är Drehers jämförelse. Han finner här stöd hos Benedictus av Nursia, 500-talsmunken, som enligt vissa grundläggande regler skapade bestående kristna kommuniteter i en svår tid.
Att alla skall bli munkar, verkar dock knappast vara idén, utan Dreher menar det i en något överförd bemärkelse. Att skapa stabila kristna sammanhang byggda på en religiös ordning. Så kan man skapa hållbar förändring på lång sikt. Man måste bygga upp parallella strukturer vid sidan av det ordinarie samhället – alltifrån sociala sammanhang till skolutbildning.
Man kan inte förlita sig på varken samhället eller för den delen på kyrkan som helhet, utan man måste också där finna de sammanhang och delar som är traditionella och konstruktiva att bygga vidare på. Det innebär inte att man skall sluta att verka i etablerade sammanhang i den mån det är möjligt, utan snarast att detta inte är tillräckligt.
Dreher liknar situationen med det kommunistiska Tjeckien, och hänvisar till frihetshjälten Václav Havels underjordiska verksamhet. Som nationalist och invandringskritiker associerar jag till alternativa sammanhang av den typen. Invandringskritiker, som har varit minst lika förföljda som traditionella kristna, har varit mycket duktiga på att bygga upp alternativa sammanhang, och har efter hand blivit så framgångsrika, att det vänsterliberala etablissemanget måste börja förhålla sig till dem. Detta kan tjäna som ett exempel för traditionellt kristna.
Dreher har skrivit en värdefull bok, full av praktiska tips på hur man som kristen kan agera i en tid som präglas av andra värderingar. Kanske kan den tjäna till inspiration, för alla slags kristna, oavsett inriktning, som tänker på dylika ting.